18 maj

Dricker ramlösa med sugrör och skriver utvärdering i multimedia, har fortfarande inte vant mig vid tanken att om 12 dagar slutar jag skolan. Då är det slut. Finito. Över. Hjälp? Skrev på ett anställningsbevis imorse och är nu anställd som personlig assistent här på Värmdö, av kommunen dvs. Börjar så fort jag slutar skolan. Vet ni hur ovant DET om något känns? Trodde aldrig att jag skulle få ett jobb innan det att jag tagit studenten, knappt att jag skulle få ett innan sommaren var över. Men det vände och snabbt gick det. Är det nu jag börjar bli vuxen?

We are young

Och jag sa att jag var stark. Det var i början av maj månad eller möjligtvis i slutet av april. På buss 474 från Slussen kändes det så självklart, att den där stoltheten var en del av mig. Att hej, här är jag och jag, jag är stark. Jag är en hel individ och jag är stark. Oövervinnlig. Sedan sattes allt i rullning igen. Och jag tappade liksom balansen. Föll ännu en gång då verkligheten sköljde över mig. Ännu en gång blev det för mycket och det resulterade i magkatarr. Är inne på tredje dagen nu, igår på café 60 kunde jag knappt stå rakryggad. Bad vänner att beställa åt mig och drog upp knäna till hakan i soffan i ett försök att lugna magen. ”Sansa dig nu då” ville jag säga och liksom riva bort det eviga brännandet. Men helvete heller. Imorse brände det igen och det slutar liksom aldrig. Gav upp planer om att göra något kul idag, vigde dagen åt plugg. Så här sitter jag, med en svidande mage och döda framtidsvisioner. Orkar nog inte tänka längre än 2 min framför mig

Homesick

Och jag vill skriva böcker. Böcker som handlar om helvetes livet, det kärleksfulla livet och det underbara. Som börjar och slutar likadant och som läses av en bred målgrupp. Jag vill skriva sådana böcker som folk minns och som folk vill se tillbaka på, referera till och leva i. Sådana böcker som jag själv förlorar mig i, sådana vill jag skriva

world spins madly on

Plugghets och kvällslig ångest präglar min vardag. Mina ben bär mig framåt per automatik och jag, jag mest följer med. Sover lite, äter för sällan och pluggar desto mer. Tränar. Cyklar bort prestationsångest och saknad, dröjer kvar i sängen lite för länge på morgonen och kämpar med den lilla energi jag har kvar. Slåss med mig själv mest hela tiden. Men kl 02 en tisdag i maj känns livet helt okej. Liksom de dagar då jag vaknar glad, när jag klarar av dagens utmaningar och känner mig nöjd. Då existerar inte känslan av att vara liten och obetydlig, inte heller ensamheten och ångesten som annars är så påtaglig. Men jag klarar det här, det vet jag ju

Bara dårar rusar in

Och jag räknar dagarna. Har ungefär 14 skoldagar kvar och det är sammanlagt 24 dagar till studenten. Ångesten slåss med friheten, lämnar nog inte så mycket plats åt något annat egentligen. Men jag kämpar på, det gör jag verkligen. Går på skivor, pluggar mycket och hjälper till hemma på tomten. Veckan som kommer lär antagligen ta livet av mig dock

Simple song

Blommorna i Kungsträdgården slog ut i förra veckan, det måste ändå vara det vackraste vårtecknet. Jag dansar på ace till London calling av The Clash, går på bio med min finaste vän, har mösspåtagning och sitter på en uteservering med klasskamrater hela eftermiddagen. Solen värmer, vissa dagar känns det nästan som försommar och han sover bakom mig med långa armar som kramar och kramar hela natten igenom. Idag är det första maj och jag har bara 29 dagar till studenten. Har skurat altantaket hela dagen och fått lite sol på näsan, fräknarna börjar breda ut sig. Just nu leker livet