Ett år utan sommar

Vintern tog visst aldrig slut och våren tittar mest bara fram i form av en solstråle lite då och då, värmer i stunden, försvinner bakom träden lika snabbt som den en gång kom. Jag mest panikar innanför kala skolväggar, lugnar en och en annan sargad själ och försöker intala mig själv att det ordnar sig, var inte så jävla prestationskåt nu, vi löser det. Men samtidigt skriker prestationsapan och ibland sorgligt nog, lyssnar jag mer på den. Låter mig övertalas och slukas. Annars förutom psykologi b-inlämning, projektarbete, filosofi och religion b planerar jag utklädnad till årets andra skiva, lagar jag pestopasta med bacon, spenat, lök, stekta tomater och gurka till mig och pappa, kontaktar forskare, planerar påsklov och försöker sova ordentligt. Det går väl sådär och jag återgår gärna till kafferutiner hellre än att somna kl 22. Annars lyssnar jag mycket på Kent, äter vindruvor och räknar dagarna till studenten. Förresten, på lördag är det påskafton, då är det väl ändå vår?

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl

”Jag klarar mig inte utan dig nu” viskar jag en natt när vi ligger tätt intill i hans säng. Han kryper ännu närmare med sina långa armar runt mig, kramar, omfamnar. Håller om. För ibland känns det som att jag inte kommer tillräckligt nära, fastän jag redan är närmare än närmast och inte kan komma närmare. Då blir det att kramas krampaktigt eller kyssa hårt på munnen. Linda vinterbleka ben runt varandra och fläta samman händer. Vila nästippen i hans nacke och kyssa lent skulderblad mitt i natten. Han är det finaste jag har, det var nog det jag ville säga

Och vi vet. Och du vet

Och vi går isär till Socker av Kent för att ingenting är som det ska och för att vi aldrig kommer bli densamma. Ser vänner förfalla och föräldrar bråka. Skådar vintern som blev vår som åter blev vinter. Fryser ännu en gång när vi går utanför dörren. Befinner oss åter i kaoset som en gång var. Och någonstans vill jag bara skrika osammanhängande meningar om orättvisor som aldrig under några som helst omständigheter kommer att bli rättvisa, om hur obefintlig man känner sig när vänner inte längre vill känna en och när motgångarna är 243 mil höga, medan jag i 14års åldern stannade på mina totala 161 centimeter. Och idag är det 1 april

Järnspöken

Gräddar våfflor på förmiddagen när solen ännu inte letat sig fram ur vintervårsmorgonen och han vispar grädde intill, äter med rårörda hallon och dricker kaffe utanför ett rått Stockholm. Sitter i skolan från klockan 9 tills det att det hinner passera 17, köper secondhandskor från Götgatan och dricker kaffe på Waynes. Pluggar x1000, äter canneloni med tomatsås och gör hemmagjorda hamburgare. Tittar på Hunger games, sover länge och äter alldeles för mycket godis. Nu skriver jag psykologin som ska in på onsdag, dricker te och äter godis – igen