Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar

En kväll i april, egentligen vilken onsdag som helst, tar han tag i mina händer och ser på mig från sidan. Det är natt, men staden är fortfarande vaken. Vi går längs gator målade av vårregn och gammal tobak. ”Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig?” viskar jag mellan husen, oss och hela världen är idelt öra. ”Ja” säger han, ”ja det behöver jag”. Ilningen som kittlar mig i magropen går i sig inte att beskriva, den är säregen och det finns nog ingen som den. Känslan går knappt att beskriva. Så vi stannar, han omfamnar mig med långa armar och kantiga armbågar, viskar mig i håret och jag vet helt seriöst ingen annan som får mig att känna så som jag känner när jag är med honom. Känns banalt att ens försöka beskriva hur han får mig att känna, leva och vara. Med honom är jag nog oövervinnlig, känns det som åtminstone

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>