Jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Och jag har aldrig varit bra på det här, mumlar jag in i den trygga mammafamnen 21:23 den första tisdagen i april. Snart får du andas, säger hon, snart är det hela över. Så sitter vi i kanske 10 minuter, hon med armarna runt mig, jag med nästippen i den glesstickade tröjan jag har likadan fast blå. Hon smeker mig tyst över håret, klappar, kramar, finns. Finns så fruktansvärt mycket att jag får bita mig i kinden för att inte börja hulka där i soffan framför ett tvprogram jag nu har glömt. Sedan syr hon en mask som jag ska bära på skivan dagen därpå, pappa trycker lappar och jag mest bara tittar på. Gråter inte längre, bara vilar i nuet. Känner mig som världens yngsta 18åring i alldeles för stor tröja och slitna jeans. Men ibland kanske det måste få vara så, för ibland kanske man måste gråta i den välbekanta mammafamnen för att samla sig igen, för att bli hel och orka livet

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>