Askan är den bästa jorden

Och jag ska sluta skälla. Sluta vara så arg hela tiden, det leder ändå inte till något gott. Och hon förändras inte heller. Ingen förändras. För egentligen vill jag ju bara finnas. Finnas så mycket att hon kan ta på min existens och på min omtanke, när jag vet att hon behöver det. Konstaterade detta när hon kom ut ur rummet med tårar i ögonen och jag fick omfamna, torka bort tårarna och åter säga att, jag vill bara väl. Vill bara finnas.

Och fem dagar kändes plötsligt som en lång tid. Från honom gör det det i alla fall. Jag som inte brukar sakna andra.Tänker att, blundar jag så finns jag inte. Just då var det en skön tanke. Fastän jag vet att, min existens är ofrånkomlig i detta nu. Näst intill påtaglig faktiskt. För övrigt så finns nu Kents senaste album på spotify, lyssna, säger jag bara. Lyssna.

 

hey I heard you were a wild one

Och helgen gick åter till måndag, liksom snön smälte bort och regnet började att falla. Jag spenderade mest min helg med honom i sängen, tittade på diverse filmer och njöt av att vara näst intill pluggfri. Har ätit mycket och gott, gått på en långpromenad till Strömma och haft middagsgäster. Min helg i det hela. Nu väntas en vecka med plugg och ledigt på onsdag. Det är ju bara 21 skoldagar kvar nu

Ju mer dom spottar

Vilar i kaoset som var. Hämtar luft och andas. Får nästan tårar i ögonen. Säg något som inte är överväldigande nuförtiden? Något som inte skapar kaos i hjärnan och panik i magen, som inte är så påtagligt nära men samtidigt så frånvarande långt bort. Säg något som inte är så jävla svårt. Handskas med mycket saker just nu, är upp och ned. Inte hormonsint eller bortkommen bara…trött. Utmattad till tåspetsarna, om jag ska vara ärlig. I vilket fall beställer jag en bikini, vilket får mig att längta ännu mer till junijuliaugusti, tittar på studentskor och saknar min vän. Hon är nog nästan längst bort just nu. Önskar jag fick krama på henne, säga till henne hur fruktansvärt bra och stark hon är som klarar detta, som inte ger upp. Vill klappa på axeln och säga ”finns” fast på riktigt, ni vet öga mot öga och inte i ett fånigt sms som gör varken från eller till. Som bara verkar efterhängset eller inget alls. Igår tänkte jag nästan åka hem till henne, knacka på dörren till lägenheten och storma in. Säga något i stil med ”vet du vad som hände i skolan idag?” och låtsas som ingenting, som att vi inte tar studenten snart, hon inte mår så dåligt och som att ångesten inte existerar. Men alltsammans finns ju just precis här och jag vågade aldrig åka dit. Tänkte att hon kanske skulle bli tagen på sängen och att det skulle bli mer jobbigt än bra. Hoppas hon förstår att jag tänker på henne, för det gör jag. Och jag finns, hemskt mycket finns jag

breathe me

YouTube Preview Image

Och hon sa så kloka saker att jag mest förblev tyst. Dagarna kantas mest av skola, det är cirka 25 skoldagar kvar och det känns, ska ni veta. Mestadels hela tiden. Ungefär som när man var liten och poppade popcorn i en kastrull på spisen. Först var det alldeles tyst och dött där inuti, tills det att popcornen började poppa. Då flög nästan locket av. Så känns det innanför skolväggarna, livfullt, hektiskt. Alla liksom rusar runt i korridorerna och denna plugghets som är, har aldrig varit med om något liknande. Studenten är så påtaglig att det pirrar i mig

Hej

Att konstatera är att mycket saker på en gång kan resultera i kaffe utspätt av tårar, utmattning och telefonsamtal som helst aldrig ska ta slut. Vet sedan innan att jag är hård mot mig själv, att jag alldeles för många gånger kramat ur sista droppen energi ur min tonårskropp, på grund av den enkla anledningen att ambitionerna alltid har varit så höga. Veckan före påsk grät jag två kvällar i rad, i nian var mina krav så höga att mamma bad mig att stanna upp och ta det lugnt. Sömnen finns knappt längre. Ligger mest vaken nätterna igenom, somnar åtminstone sent och vaknar sedan tidigt. Kan inte somna om. Orkar inte. Ger upp. Släpper taget. Ja, jag är hård mot mig själv, jävligt självkritisk och bedömer mig själv hårt när jag misslyckas. Betyg färgar mig, omdömen präglar mig. Komplimanger lyfter mig medan kritik sågar mig vid fotknölarna. Hade jag, Tove, haft längre än 43 dagar kvar av skolan, hade jag förmodligen gått in i väggen. Jag hoppas inte på att någon ska förbarma sig över mig, känna sympati eller gulla med mig, vet många som är lika hårda mot sig själva om inte ännu hårdare, åtminstone några. Och det är hårt. Det är det. Men säg någon tonåring eller vuxen som inte är självkritisk år 2012

Ibland så dör jag lite grann, när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör, sjunger Markus Krunegård. Och jag? Jag mest springer utan jacka i regnet, halsar kaffe på tom mage och sitter i fönstret på övervåningen, beskådar världen när den färgas grå. Under de senaste dagarna har jag konstaterat att det är väldigt lätt att växa ifrån en annan individ, även om det är någon man delat nästan allt med. Även fast man trodde att det aldrig skulle hända, att vi delat något speciellt, så kan även den närmsta försvinna. Egentligen vet jag inte varför och kanske är det det som gör mest ont eller det faktum att jag inte längre är behövd. Jag vet inte vilket

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar

En kväll i april, egentligen vilken onsdag som helst, tar han tag i mina händer och ser på mig från sidan. Det är natt, men staden är fortfarande vaken. Vi går längs gator målade av vårregn och gammal tobak. ”Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig?” viskar jag mellan husen, oss och hela världen är idelt öra. ”Ja” säger han, ”ja det behöver jag”. Ilningen som kittlar mig i magropen går i sig inte att beskriva, den är säregen och det finns nog ingen som den. Känslan går knappt att beskriva. Så vi stannar, han omfamnar mig med långa armar och kantiga armbågar, viskar mig i håret och jag vet helt seriöst ingen annan som får mig att känna så som jag känner när jag är med honom. Känns banalt att ens försöka beskriva hur han får mig att känna, leva och vara. Med honom är jag nog oövervinnlig, känns det som åtminstone

Jag måste varit någon annan innan jag kände dig

Och jag har aldrig varit bra på det här, mumlar jag in i den trygga mammafamnen 21:23 den första tisdagen i april. Snart får du andas, säger hon, snart är det hela över. Så sitter vi i kanske 10 minuter, hon med armarna runt mig, jag med nästippen i den glesstickade tröjan jag har likadan fast blå. Hon smeker mig tyst över håret, klappar, kramar, finns. Finns så fruktansvärt mycket att jag får bita mig i kinden för att inte börja hulka där i soffan framför ett tvprogram jag nu har glömt. Sedan syr hon en mask som jag ska bära på skivan dagen därpå, pappa trycker lappar och jag mest bara tittar på. Gråter inte längre, bara vilar i nuet. Känner mig som världens yngsta 18åring i alldeles för stor tröja och slitna jeans. Men ibland kanske det måste få vara så, för ibland kanske man måste gråta i den välbekanta mammafamnen för att samla sig igen, för att bli hel och orka livet