Somebody I used to know

 

Hela januari var en nedräkning till kommande månad. Jag mest föll tillbaka i samma beteendemönster som alltid och frös 24 timmar om dygnet. Kylan är bestående, beteendet faktiskt något jag kan ändra på. Numera pluggar jag mestadels hela tiden, tränar och dricker kaffe med mamma. Beklagar mig inte så mycket över onödiga saker, utan försöker se saker och ting ur ett annat perspektiv. Sjunger väldigt mycket. Ritar, läser. Skriver. Bakar. Och ibland ligger jag kvar i sängen lite för länge och tänker. Tänker att jag kommer klara det här galant och klappar mig själv på axeln

21:23

Och jag tänker att någonstans är det väl ändå ambitionen som betyder något. Viljan att lyckas. Om man sedan gör det, är inte det steget efter? jag har börjat läsa matte b igen och häpnas av att jag klarar pqformeln, andragrads ekvationer och mer därtill. Att jag inte är helt bakom flötet. Idag följde jag med två vänner in till stan, tittade på när de fotogrferade till deras projektarbete.Och sedan åt vi kyckligtoast och drack kaffe på Waynes vid Medis. Kan ha varit den nödvändigaste eftermiddagen på länge

all that I wanted was you

Tänker mestadels hela tiden. Ni vet, sådär fram och tillbaka, ut och in. Fast mest när jag ensam vandrar längs Götgatan med snöflingor i ögonfransarna och håret, samtidigt som kylan hugger sig in genom värmande kläder. Fast mest när jag vaknar på natten, eller kanske aldrig somnar, och mörkret kryper upp och sätter sig i hörnen av rummet. Liksom omringar mig där jag ligger i 120sängen, tyst, avklädd och..ensam. Kanske mest när jag duschar skållhett och bränner den stackars vinterfrusna kroppen som söker värme 24 timmar om dygnet för att solen aldrig skiner längre och för att hyn känns sådär vinterfrasig, blek och d-vitaminfattig (eller vilken vitamin får man egentligen av solen?). Fast ändå kanske allra mest, när jag sitter på buss 434 och skådar människor omkring mig som alla lever sina liv. Det sätter ofta sprätt på något där inom, av någon konstig anledning

Stjärnfall, stjärnfallet är jag. Och du är himlen för mig varje dag

Jag mest vilar i januarimörkret med raggsockor och gråslitna jeans, dricker te, kaffe, kaffe, te i omgångar. Tittar på Preacious, mår illa och äter gott. Har den lugnaste helgen på länge och trivs fram tills det att rastlösheten gör sig påmind. Då bakar jag choklad muffins till mig själv, men äter dem aldrig och lyssnar på all min favorit musik tills det att jag tröttnar. Pratar med bästis i telefon och blir fånigt glad när jag hör hur lycklig hon låter. Då känns det plötsligt 10 ggr bättre och jag tänker att det kanske kan bli bra ändå. Sedan påminns jag om student, sommar och värme. Då njuter jag av stunden

De har gått för att leva sina liv och Gud vet att, jag måste börja leva mitt

”Under veckan har jag varit som ett enda frågetecken, ekande tom men samtidigt fylld till bredden av något obegripligt och avståndstagande” skrev jag den 24 augusti 2011. Januari har inte varit så mycket mer än möjligtvis omvälvande. En obegriplig sörja av oidentifierbart ämne sedan dag 1. Sedan första början. Tappra resningsförsök resulterar inte i något mer än.. det här. Och januari blir bara kallare för var dag som går. Någonstans väntade jag mig att livet skulle bli lättare, kanske gå i perioder. Men livet är ingen periodare. Istället är det jag som missbrukar det. Livet. Men jag försöker, så gott det går. Tar inte saker förgivet längre, älskar och vissa dagar uppskattar jag precis allt. Men det räcker nog inte. Jag räcker nog inte. Ältandet försökte jag sluta med för länge sedan, även de där mörka tankarna. Men ångesten kröp ändå fram under skinnet. Ibland orkar jag bara inte

Between the bars

Ibland kommer jag på mig själv med att smeka den lena huden i hans nacke, min hand letar sig nästan alltid dit när jag är med honom. Liksom mina läppar alltid söker sig till hans hals och mina fingrar flätar sig samman med hans. Kunde jag, skulle jag ge hela världen en Simon att älska. Kunde jag, skulle jag dela med mig av det jag känner när jag har honom nära, tex när han blåser mig i örat, smakar på min mage eller när han håller om mig krampaktigt för att vi varit ifrån varandra så länge. Eller för att jag inte kan sluta gråta. ”Tänk alla dem som inte har någon att älska eller som aldrig kommer få det” sa jag, igår när vi krypit ner i hans säng och min hand följde hans axel ner till höften. ”Tänk vad fint och bra vi har det egentligen” fortsatte jag, vågade nästan inte slutföra meningen. ”Jag är väldigt glad över att jag har dig” avslutade jag med och vände mig så att mitt ansikte var riktat mot hans. Och jag tänkte ”jag vet inte om jag klarar mig utan dig nu”. Någon timme senare somnade vi, han med sina långa armar runt mig och jag med benet över hans. Så som vi alltid sover. Att träffa honom, han, Simon, är det bästa som någonsin hänt mig. Och jag älskar honom

The girl

Skrattar så mycket att mina ben knappt bär mig, så mycket att jag knappt får tillräckligt med syre. Livnär mig på närhet från finaste vännerna och skriksjunger mig hes till Morissey, The Sounds, The Hives osv. Somnar 4, vaknar 8. Äter ägg, runda mackor som påminner om skolutflykter i skogen och dricker svart kaffe. Pratar med mamma och blir besviken över betyget i psykologi A. Det kändes ju så bra, säger jag till mitt försvar. Mamma förstår inte varför jag är besviken, klappar mig på axeln och säger att ett Vg är väl jättebra. Varför vara ledsen över en sådan sak, säger hon och omsluter sedan kaffekoppen med båda händerna. Ja, tänker jag. Varför. Så jag struntar i att vara besviken och fortsätter sjunga City and colour med hesrösten. Ligger nu på 120sängen med Vera och skriver det här. Tackar för igår, idag och imorgon

count on me

Svarta nätter i tom säng värmer nog knappast ingen. Klockan ringer 6.30, är redan vaken fast vaknar ändå aldrig. Klockan hinner bli 11, 12, 13, 14. Jag vaknar aldrig. Det är januari. Vintern kom till slut. Men jag sover nog fortfarande. Vill åtminstone tro det under dagar som dessa då kroppen strejkar och inget blir gjort. Annars mår jag bra, riktigt bra. Skrattar mycket och ofta, gråter inte särskilt ofta längre. Förutom då jag tittar på vackra par. Då rinner en och en annan tår och jag saknar len hud och andetag så nära. Hjärnspökena kanske tittar förbi då och då, but hey, what did you expect?

flightless bird, american mouth

”Jag hittade din tröja på golvet. Tog upp den och luktade på den, blev nykär igen. Din doft får mig att tänka på så många underbara minnen, det är otroligt. Så den får ligga i min säng inatt. Om jag vaknar har jag lukten av dig brevid mig, då kommer det genast kännas bättre. Sov gott Tove, jag älskar dig och vill leva mitt liv med dig” – sa han den 5 december 2011. Ni vet han, som alltid sover bakom mig och kysser mig i nacken. Som flätar samman sina fingrar med mina, som har flerfärgade strumpor och som kallar mig för älskling. Han vars rum alltid luktar matos för att det ligger vägg i vägg med köket, han vars halsgrop alltid luktar parfym och som förmodligen är den enda (förutom Vera) som förstår sig på mig helt och hållet. Han som kysser mig upp och ned, som säger att jag är vacker utan smink och som tycker att jag är duktig på att sjunga. Han, som retas när han saknar mig och som säger att han vill leva sitt liv med mig. Han, ja ni vet. Jag är så fruktansvärt kär i honom, ville bara säga det

Låt i F# -dur

”Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt” sjöng jag i min glesstickade tröja från monki med hans gamla cerat på läpparna. Hade han smakat på min tunga hade den smakat microvärmt kaffe, hade han borrat in huvudet i mitt hår hade han slagits av lukten från systers Slussenrökta cigaretter igår. Hade han vilat nästippen i min halsgrop hade han slagits av rosendoft, eller hallon, som syster sa igår. ” Du luktar hallon, liten” sa hon medan cigarettröken smög sig ur mungipan, sådär lagom lojt. Ni vet, i en rätt graciös rörelse, välarbetad och ingjuten. Van. Jag skulle nog sett dum ut om jag försökt mig på den. ”Gör jag?” frågade jag, medan jag vilade mig mot hennes sida. ”Ja” sa hon, fnittrade lite, sög lite på sin cigarett och mumlade nästan ”jag älskar dig liten” och omfamnade mig. Jag mest stod där i cigarettröken, vid Stavsnäsbusshållplatsen i Slussen, kramade min syster och tänkte, fan vad bra jag har det. Senare när vi klivit på bussen, han gått av och du satt kvar själv bad jag Simon att ta mig härifrån. Låt mig inte bli en sådan som stannar kvar, som växer fast. Jag vill ut, se världen, få perspektiv och bli sådd, gro, växa. Blomma ut. Jag vill bli så mycket större än vad jag är. Bli en del av något större. Inte stanna kvar på Värmdö resten av livet. Jag har redan åkt nattbussen fler gånger än vad jag egentligen orkar, spenderat alldeles för många timmar i den mörka skogen och redan smakat på Skärgården. Jag vill komma någonstans. Sedan gick vi av och jag såg bussen försvinna bakom hörnet. Bad till gud att hon skulle messa eller ringa, men hon gjorde varken eller. Dock vet jag att det alltid löser sig, hon om någon klarar sig