As much as I ever could

Vart tiden tog vägen vet ingen, kanske faktiskt allra minst jag. Letar mig fram i mörkret, den snåriga vägen hem är om möjligt ännu krångligare i mörkret, handlar julklappar, går på en tvinspelning, myser med några fina och äter canneloni en fredag i december. Köper världens finaste sammetsklänning till nyår, får bra betyg på ett prov jag knappt pluggat till och äter pepparkakor med ädelost på när mörkret omfamnar. Känner mig lycklig, tillfreds, emellan åt euforisk och pratar långt in på natten med vänner som ligger skavfötters. Dricker glögg, vandrar Götgatan fram i regnet medans snön redan börjat falla i Solna, ännu ett tecken på att det må vara en av världens bästa platser, eftersom Han bor där. Han. Min alldeles egna. Han som får mig att skratta ibland när jag vill gråta, ibland även när jag faktiskt redan gråter, som ler när mina läppar smakar på hans kind och som retar mig när han är glad. Finaste Han, som jag skrivit om så många gånger att skulle jag samla alla de texter tillägnade honom, skulle det bilda en egen bok. Han, ni vet, vars pussar smakar hallon och vars leverfläckar jag har räknat, kysst och räknat en gång till. Ja, Han. Han som jag firar 365 dagar med på fredag, dagen före dopparedagen. Precis Han

Du är min stjärna

Det ångar från mig när jag kliver ur duschen och kaffekoppen på övervåningen täcks numera av mögel. Jag mest springer till bussen när månen fortfarande är synlig på himlen, lämnar i ett fyra månadersarbete och möts av syster när jag stiger innanför dörren två timmar senare än vanligt. Bär rött för att det är lucia och duschar varmt för att kylan ständigt härjar. Och vissa saker känns så genuint äkta att jag biter mig i läppen för att inte ramla omkull

Timglas

Det blåser så mycket ute att träden har börjat att knarra, jag mest går runt och väntar på att snön ska börja falla och att december ska ta slut så att vi kan få ett nytt år. Köper en ny klarröd tröja för att pigga upp mig själv, firar en gammal vän som nyligen fyllt 18 och dricker varm choklad i Gamla stan på Chokladmuggen. Trivs och vantrivs. Klär upp mig och klär ner mig. Trivs ändå bäst i slitna sovkläder och trasslig knut på huvudet. Tittar på film, lagar mat och pluggar. Ja, pluggar mest hela tiden. Bakar när jag behöver koppla av, vilket händer allt oftare. Påminner mig själv om att det enbart är 1,5 vecka kvar innan jullov och sparkar mig själv i baken för att hinna klart med alla arbeten som ska in. Sedan ligger jag och andas honom i nacken medans han försöker att somna om en söndagsmorgon såhär i mitten av december. Kysser honom lätt på kinden. För ibland när jag kryper ner i sängen luktar den av honom och jag får krama täcket hårt, hårt för att inte gå itu. Såvida han inte är där och fångar upp mig i sin famn, som han gör när vi ska hem till min vän och jag får ångest. Då tittar han på mig länge, sådär som bara han kan, och förklarar för mig att jag är fin i allt. Håller om mig tills det att jag släpper efter och håller om honom krampaktigt. Han håller mig kvar på jorden, och jag älskar honom för det

we found each other in the dark

Mellan tankar och fingrar fastnar orden, finner liksom ingen plats på tomt tangentbord. Någonstans däremellan ryms inte mycket. Jag mest tappar bort mig. Hittar mig själv bland luddiga drömmar och glasklara tankegångar. Förstår, förstår inte. Snubblar på tankarna. Utanför lyser julbelysningen, här inne lyser knappast något. Hösten tog med sig ljuset här inifrån när den försvann och lämnade bara kvar minusladdningar i luften. Hårda ord kastas mot väggarna som febrilt skyddar sig genom att stöta bort, vilket resulterar i ett töcken över huvudet. Ett orosmoln. Det är ju bara småsaker, ord kantade av oro och rädsla, inte så mycket mer. Det vet jag. Det vet ju jag. Det visste ju jag. Det kanske var så. Eller blev så. Eller så var det inte alls så. Men vem bryr sig i slutändan ändå. För vi hoppas ju ändå och kanske är det det som betyder. I slutändan liksom. Huvudsaken är väl att lyckan bryter sorgen och inte tvärtom och att jag ändå är jag när solen går ner och inte någon annan. Känns det som åtminstone. Vad fan

Ridå

Dricker rött te medans decembermörkret lägger sig över mig och det tunna täcket snö gnistrar. Sjunger mig hes och stapplar runt på övervåningen med träningsvärk lite här och var, pluggar och pluggar och pluggar och pluggar. Mejlar. Pluggar. Saknar den inspiration jag brukar besitta, knaprar vitaminer och har snart suttit tyst och stirrat på det här inlägget i en timma. Sedan var det visst tomt

My baby says

Ibland känns det så tufft. Då kramar jag kudden hårt, biter mig hårt i läppen och tvingar pÅ mig själv ett leende. Annars känns det hemskt fint och allmänt underbart, tex när mamma kokar kaffe till mig, man skrattar så att man kiknar, de dagar jag tar mig tiden att träna eller när jag vaknar intill hans ryggtavla och kan kyssa den lena nacken tills det att vi måste upp

sprider ut mig själv i vinden

Så jag åkte till Sacomässan i Älvsjö, tappade bort mitt busskort och julmös med några. Åkte in till stan på ostadiga klackar och drog lite för många lakritsshots, vilket resulterade i att jag föll handlöst i trappan på Laroy. Tog 74an hem kl 2 och intervjuade till projektarbetet några timmar senare. Åkte till Huvudsta och tittade på One day, grät och tittade sedan på Up i famnen på Simon. Hulkade lite mer. Åkte hem, drack kaffe och glögg. Skulle plugga men lyssnade musik och läste bloggar. Väntade besök och sovsällskap. Funderade lite på att dö lite i duschen. Ställde in idéen och julpyntade istället. Hamnade här, kom inte längre. Söndag