365

Så jag äter saffransbullar i skenet från värmeljus, smuttar på konjaksglögg och kryper längre in under filten. Pluggar och springer den snåriga vägen hem från bussen. Svär över småbarn och önskar att jag inte vore så sentimental hela tiden. Biter mig i läppen. Fäller några stilla tårar. Reser mig upp och kastar mig ut i kylan. Ibland pratar jag i telefon alldeles för länge och hoppar över stressiga frukostar. Ibland kramar jag mamma så länge att jag nästan tappar greppet. Ibland lyssnar jag på Maria Mena, Kent, Adele och Winnerbäck i brist på annat. Ibland möblerar jag om i mitt rum på övervåningen. Annars köper jag en ny tröja som tom glittrar i dunkel belysning, skriver ett cv, hetsäter makrill och läser böcker som sedan en tid tillbaka lutat dammiga ryggar mot bokhyllan. Annars kryper jag långt ner i 120sängen, önskar mig snö, julafton och varm pojke nununununu. Dör lite när bästis låter ynklig och jag vill hålla hand, när jag känner mig osynlig på bussen 08:14 tisdagmorgon, när mörkret kryper tätt intill och när jag blir bortglömd. Avlider smått när rastlösheten tar över och jag frågar mig själv ”varför är jag, jag?”. Går in så långt på djupet att exstensiella frågor som ”vad är meningen med livet?” dyker upp och jag får hålla i mig i dörrkarmen för att världen snurrar så fort

Världen håller andan

 

Kylan är slående och tränger in genom stickade tröjor, kryper in innanför jackärmen och begraver sig där inuti. Jag mest ramlar runt i mitt sovrum på övervåningen till tonerna av kent och önskar att ångest inte vore synonym till pengar. I sådana fall hade jag kanske kunnat handskas med dem. Som man borde kunna, ni vet. Annars skriver jag msk, media samt fåniga texter. Vill allt och inget, är av och på. Psykar långsamt, men stadigt. Måndag vare visst

Vilken färg har själen, älskling?

Idag mår vi bra. Packar ned träningskläder och drar borsten genom ruffsigt hår. Tittar som vanligt pÅ efter tio och tömmer tre koppar kaffe. Längtar efter julafton samtidigt som jag konstaterar att snart firar vi ett år.

Man litar på varandra, fyller sina liv. Säg som det är, lär mig

Föddes på gator och torg
Noga med nycklar och jargong.
Skogen från något nära håll
har jag väl sett,
någon enstaka gång.

Längtar jag längtar på tå
längtar till allt som är gott
havet den vill jag se någongång
någongång
från nära håll

Ibland så blundar man hårt
kanske man bett om något gott
jag vet då inte hur man ber
men var det en bön så
bad jag för oss

Längtar till allt;

 
Idag citerar jag Laleh

Jag gör vad som helst för att vara med dig. Det är så synd om dig

Egentligen är den största anledningen till min frånvaro brist på inspiration, motivation samt energi. Orden tog slut någonstans mellan skola och träning, jag gjorde magplask i gruset en dag i mitten av november. Så jag slåss med mig själv omvartannat, tjafsar om småsaker och har konstaterat gång på gång att mitt största och egentliga hinder är -ofrånkomligt – jag själv. Jag i min egna, höga person. Och det kanske är det som gör mest ont. Eller den kalla blåsten såhär års, det faktum att mina vänner runt omkring är berg och dalbanor eller att skolan har blivit en ångestdrabbad byggnad igen. Gnistan försvann i samband med kyliga måndagsfraser och provresultat. I och med det ögonblick att jag släppte greppet

kärlek

Vissa dagar blir visst inte vad man tänkt sig. Och kanske, bara kanske är det lika bra. För kanske måste man ibland sparka sig själv i baken (mentalt) och bara köra ändå. Imorgon är det ett år sedan, idag blundar vi. Tittar mest på romantiska komedier och ler när vi ser leende barn på bussen, när vi tittar på fåniga klipp på youtube och när pappans arbetskollega kör som en biltjuv. Och extra mycket ler vi när någon kallar en för hjärtat och säger att den känner sig halv och dan utan en. Då ler vi, som aldrig förr och konstaterar att kanske, men bara kanske, kan vi le åt det mesta och kanske kan vi faktiskt vända på den här nedåtgående spiralen som för alldeles för länge sedan sattes i rörelse. För, vissa dagar blir visst inte vad man tänkt sig

11 november

Äter pannkakor till frukost i min ensamhet en ordinär fredag i november. Dricker kaffe och svär över vädret i korallfärgad blus medan jag ramlar runt hemma med halvsminkat ansikte och ruffsigt hår. Sedan sitter jag på geografin, pratar om klimat och passadvindar, el nino (med en knorvel över n:et) fenomentet och den rådande växthuseffekten som ökar var eviga dag. Samtidigt undrar jag, liksom varenda frusna människa på denna jord, hur tiden kunde gå så snabbt och hur jag kan stå så stilla?

Så rädd att du ska glömma bort mig

Alla gånger vi spenderat timme efter timme i sängen tillsammans, inlindade i varandra. Brusande andetag i nacken, trevande fingertoppar över naken hud. Alla gånger vi kysst varandra tills det att tid och rum försvunnit, tills det att inget utomstående längre spelar någon roll. Ibland kan jag vakna på natten och treva med händerna längs lakanet, för att se om du ligger där. De gånger du gör det kryper jag alltid tätt intill, vilar mitt huvud mot din ryggtavla eller din axel. Omfamnar dig. De gånger du inte gör det, svär jag alltid tyst för mig själv och kryper intill väggen istället. Om jag kunde, skulle jag stanna tiden, så att jag får vara med dig för alltid. För dig finns jag

Liksom du, liksom jag

Ph: weheartit.com

Så jag satte mig på bussen in till stan igårkväll, mötte två vänner som jag inte sett på en lång tid. Gick Medis upp och ner, fram och tillbaka, ramlade över gamla minnen och slog oss sedan till bords på ett ställe jag aldrig varit på tidigare och förmodligen aldrig kommer gå till igen. Minnen sköljde över oss. Det var fint. Berättade om hur jag träffat Simon, om hur jag överlevde förra hösten. Skrattade, sådär hjärtligt, ni vet. Och levde, så jävla mycket, om så bara för några timmar en lördagskväll i början av november men det var precis vad jag behövde. Idag vaknade jag vid 8, klarvaken och började fundera på vad jag ska göra av dagen