All the pain I must have caused, but by staying around you saved my life

Photo:weheartit.com

”Den här gången har du någon att spendera hösten med” sa han, när löven hade börjat falla och himlen var färglös. Sa han när jag för 18e gången hade börjat tala höst. Och när allt jag förstod var att, jag behöver honom för att kunna stå upprätt. För att kunna prata, för att kunna gå. För att fungera. Sedan byttes de vita conversen ut mot kängor, skinnjackan mot parkasen och jag mot någon främmande. En sådan som svär och som beter sig illa. Som flyger upp från stolen och skriker. Någon jag inte vill vara. Så jag grät en skvätt, för att inget var som det skulle och intalade mig själv att jag bor djupt inom mig och kanskekanskekanske förekommer det här fenomenet även hos andra i min omgivning. Kanske är inte heller de som de ska, som de en gång var. Och så blev jag lite tryggare. Men mardrömmarna fortsätter att cirkulera på natten och matlusten försvann när det första lövet föll. Och hur förklarar man för någon att det var så länge sedan man var sig själv, när jag står där sm jag alltid gjort och ändå fungerar normalt? Jo, man gråter. Smsar under nattetid och ber till Gud att han ska förbarma sig över en. Man håller sig för hjärtat, intalar sig själv att man är stark, för det är man. Och man har gjort det här 17 gånger. Och för dig, ska jag göra det tusen gånger om

11.17

Alltid lika tagen i soffhörnet varje måndagsmorgon. Faller alltid dit. Alltid samma sak. Efter tio med Malou bidrar alltid med något och jag tar emot. Med öppen famn. Om några minuter ska jag gå till bussen, börjar skolan vid tolv. Vid tre har jag min redovisning. Och vet ni? Det känns faktiskt ganska bra

Håll kvar

Så brast det. Och så blev 18åringen trasig igen, så gick hon itu. Hallgolvets stenplattor kyler redan kalla fötter och tårar rinner över rodnande kinder. Söka tröst i Simons famn. Söka tröst hos mamma. Söka tröst hos hela svenska folket medan världen går isär. Sushi i stan en fredagskväll i oktober, dricka ölvincider på en bar vid tc en torsdag och lyssna på en fin gammal vän. Konstatera att vi firar 12 års jubileum snart, han och jag,springa till tunnelbanan, Slussen och ändå missa bussen. Ringa efter taxi och tvinga ögonen att stanna vakna tills det att Veras hus blir synligt. Socasovasova och magkrampa på geografilektion. Praktisera, stressa, dö i nybäddad säng. Just nu gnager ångesten i mig, den hittade mig böand paisleymönstrade lakan och gick till angrepp. Redovisning imorgon. Vart jag mig i världen vänder på radion. Och idag firar vi 10 månader utan varandras sovsällskap

Jag går aldrig isär när jag går med dig

Jag visste aldrig att man kunde förlora sig själv till någon, vilja ge hela sig själv och lite till i utbyte mot någon annan. Att man kunde vilja förlora sig själv. Jag visste aldrig att man kunde vara i behov av någon annans röst, händer, bröst, mun och tunga. Att man kunde sakna någon så att det gör så ont djupt där inom. Jag visste aldrig att man kunde bli så kär att känslan av att vara närvarande aldrig tidigare varit så slående, att man aldrig tidigare känt sig så här. Jag visste aldrig att läppar kunde smaka så gott, att en famn kunde kännas så lugnande, så trygg, så brutalt fin. Förrän, jag träffade dig

Hur jag fick dig att älska mig

Slås av något nere vid busshållplatsen. Det är oktober, det är kallt och jag står tyst och väntar på bussen. Klockan är strax efter nio, jag bär skinnjacka och någon sånär stolthet balanserar mitt innanmäte. Det är tisdag, min första lektion är bild. Och då slår det mig, jag saknar dig

10.51

Dricker tre koppar kaffe och tittar på efter tio med Malou. De pratar om prestationsångest som kan motverkas med kbt och jag faller dit. Ser mönstret, känner igen mig. Ångest. Samtidigt väldigt intressant, men mest, ångest. HejjagheterToveochjagharprestationsångest. Smakar på det. Det smakar inte gott, alls. Måste bli bra, bättre bäst. Kan man någonsin nöja sig med sig själv? Jag vill ju bara vara mig

0

Idag önskar jag att orden skulle komma som de brukar, att jag skulle sitta här inspirerad, kreativ och näst intill euforisk. Att orden skulle spela, leta sig hit och hela mig. Men nej. Idag kommer inte orden och jag sitter färglös och ser på när de aldrig kommer. När de aldrig anländer. Sitter på köksbordet och dricker te, pratar i telefon, saknar ord. Säger att det blir så. Det händer. Ni händer om ni ska hända. I princip. Sedan ramlar jag upp på övervåningen, spiller te i trappan och sätter mig strax utanför dörren till rummet. Vet någonstans att jag alltid gör fel, tar på mig alldeles för stora kläder och leker något som jag inte är. Önskar att jag vore okonstlad och fin utan smink. Att jag skrattade vackert och att jag var charmig. Men jag är inte det och jag kommer alltid vara klumpig i sociala sammanhang, trampa folk på tårna och skratta vid fel tillfällen. Och jag kommer alltid bry mig. För mycket. Alldeles för mycket. Ta på mig andras känslor som en maskeraddräkt. Hejhärkommerjagmedmammasagressionerochstör. Typ så. Fan

12.03

Hösten speglar min vardag. Ni vet, som den brukar. Jag mest far runt, gör allt och inget, bara är. Samtidigt är jag väldigt effektiv, kanske faktiskt har lärt mig att prioritera. Så jag beställer glasögon, köper två par skor, beställer leg., och mestadels ramlar runt i tankarna. Möter gamla vänner på bussen, fixar praktikplats och far över halva Stockholm en fredag då höstsolen skiner och jag beklagar mig över fullproppade Stavsnäsbussar. Ringer bästis, dör i soffan och återuppstår. Omges av kärlek mestadels hela tiden, gråter och tar mig samman. Ta dig samman kvinna, mimar jag till spegeln när tårarna rinner längs höstrodnande kinder. Sträck på dig, var stark nu. Men ibland faller jag ihop i sängen för en sekund eller två, känner det mjuka underlaget under mig, biter ihop. Målar sedan speglar vita och äter tidig lördagsfrukost med mamma, pappa. Idag är himlen färglös, jag glad. Vi matchar aldrig varandra vi, delar aldrig sinnestämning eller så. Men det är fint ändå och jag skriver om Japan, lyssnar på heartachelåtar, städar, målar naglarna och ska snart klippa håret. Ikväll ska jag till Gustavsberg, fina en vän. Han fyller 18