På låtsas

Kaffe, vårdcentral och media lektion. Trängsel på bussen med trasiga converse och vindbitna armar. Hejsnällahjälpmigjagärsånervös-sms till alla och ingen, betygssnack och ligga alldeles för länge i sängen och stirra i taket, tänka och slås av tanken att jag tänker alldeles för mycket. Tänk, tänk, tänk. Mestadels tänka hela tiden. Framtidsvisioner bortom fjärran och kuvert som påstår att jag är 18 som dimper ner i brevlådan. Träna, träna, plugga och läsa bort hela jävla jag. Omtumlande konstaterande och hej, jag trodde jag hade cancer som suddas ut i takt med att löven färgas höst. Allt färgas höst, till och med jag. Någonstans sätter jag mig ned, lutar mig och tänker att, får man leva såhär? Jag går ju itu utan dig. Berättar för mina vänner att jag saknar dig, ler och tittar bort. Vill ju inte skapa förvirrning, men mitt i den står jag. Delad av den. Panikspringer ner till bussen, träffar en gammal vän och lyssnar på Melissa Horn. Kan inte släppa att hon bara är 24 år gammal

Vi håller ihop, när vi faller isär

Äter prosciutto, dricker kaffe och kryper längre ner i sängen. Efter en intensiv vecka blir man trött, efter en intensiv helg blir man ännu tröttare. Efter två träningspass + skoldag landar man nästintill avliden i den nya, stora sängen. Där bland de nytvättade lakanen finner lyckan mig och breder ut sig i hormonsint tonårskropp, ända ut till fuktiga fingerspetsar. I en nybliven artonåring spritter den runt, förlamar och helar, mestadels hela tiden. Ett fint Thomas SABO blänker runt min arm, klär min handled, klär hela mig. Min älskade jordglob lyser där i hörnet, fyller 35 år i övermorgon. och hela livet är sådär fint att jag ibland får nypa mig i armen alternativt hålla i mig för att världen snurrar så fort

Jag vet vem jag är när jag är hos dig

 

Simon, kanske har jag aldrig bra på att vara jag, för kanske har jag tappat bort mig själv alldeles för många gånger och visst har jag snavat, tappat fotfästet och fallit. Djupt ner i grunden av inget utan någon som helst kraft att ta mig upp igen. Och visst har jag gjort saker som jag sedan ångrat, visst har ångesten även gnagt i min härjade själv. Visst är jag på sätt och vis sargad, visst var jag halv och dan ett tag. Visst visst visst. Visst på allt. Visst. Men med dig är jag så fruktansvärt bra och med dig stegrar jag, med dig blir jag så mycket bättre. Du får mig att uppskatta mig själv, liksom du får mig att skälva och vibrera. Minns du natten då jag kom hem efter två veckor i Grekland, hur mycket jag darrade när du vidrörde mig? Eller minns du när vi firade ett halvår och jag grät vid din halsgrop för att jag var så rädd för allt utomstående, för att mista dig?

Så många gånger som jag sagt att du är det finaste jag har och att du är mig allra närmast, jag har menat vartenda spretiga ord, varenda impulsiva mening. Dina ord är alltid de som väger tyngst och din åsikt är alltid viktigast. Du är mitt allt, mitt hjärta slår för dig. Tack för imorgon 9 månader och för en evig framtid. Jag älskar dig.

Tove

00.01

Att ligga och sakna andetag så nära skär mig itu, bryter mitt på söndag 18åriga hjärta. Fjäderlätta händer över naket bröst, fumliga fingrar längs ryggrad och skulderblad. Om jag kunde skulle jag kyssa sömniga kinder till morgonljuset och dö lite i hans famn. Han har med tiden blivit en del av mig, stor som dagen och natten tillsammans, oändlig tills respektive tar över. Och jag älskar honom så att mina ben knappt bär mig, så mycket att Hejdåkyssarna dödar mig lite varje gång

19.49

Någonstans mellan höstvindar och snåriga stigar hem når jag mig själv och blir hel. Finner ro, ett lugn sprider sig. Vältrar sig över mig. Jag är som ny. Så jag springer över ängen medans musiken dunkar i öronen och benen känns tunga. Det var länge sedan de fick arbeta och bli trötta, sedan de fick andas. Efter känner jag mig glad, rent av lycklig. Konstaterar att jag måste komma igång igen, det är bra för mig. Sedan pratar jag med Simon, når även där ett lugn. Han är så fruktansvärt älskad den pojken att ibland vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ibland tar liksom orden slut, medans känslorna fortsätter att svärma, trycka och skjuta. Och på fredag är det 9 månader

Jag måste ha varit någon annan, innan jag kände dig

Dricker te till frukost och bläddrar i DN. Kryper ner i sängen igen, bara i sisådär fem minuter, enbart för att det är söndag och det faktum att jag kan, jag får. Går upp på övervåningen och sätter mig vid datorn, lyssnar på City and Colour och läser diverse bloggar, dricker britt sommarte. Utanför dalar löven, utanför är det höst. Känner efter där inuti, där är det rätt tyst idag. Vinden har lugnat sig, stillat efter en vecka med oroligheter. Syster blev hemskt glad för presenten igår, för symaskinen föräldrarna köpt och vårt sällskap. Älskar när man kan se lyckan pyra i någon, se hur den växer fram i ögonen, gör sig tydlig. Det är fint och kunde jag skulle jag leva på just den stunden då den växer sig stor. Idag är det söndag, det känns i luften. Jag har inte planerat mycket, inte mer än att städa lite och kanske möta upp Simon

Little hell

besviken blev jag allt,förväntade mig mer. Men det gör inte så mycket. Är på väg hem till Systeryster för diverse mat och dryck. Familjen firar henne idag och på måndag blir hon hela 27 år. Knas

Fast du inte är här

weheartit.com

Hösten är mer närvarande än någonsin, jag både omfamnar och ratar den. Går utanför dörren halv åtta på morgonen och slås av den. Ligger i sängen om kvällen och hör vindarna som river i trädkronorna utanför. Fryser så att jag skakar när jag ensam vandrar den snåriga stigen hem från bussen, i duggregn och endast femton grader plus. Skinnjackan hänger kall och fuktig över kantiga axlar, conversen samlar väta längst fram vid tårna. Har nått en punkt då jag struntar i sådant som egentligen betyder och går mest runt och bara är dagarna i ända. Tittar hemskt mycket på film när jag slutar tidigt och borrar in trött ansikte i bästis hår. Söker tröst i te och kaffe, som jag brukar, även Fleet foxes och first aid kit. Vet att jag har mina närmsta bakom mig, vilket värmer mig om natten då sängen ekar kall. Imorgon är det fredag, jag har ingen psykologi och ska möta finaste finingen i stan och sedan fredagsdö i hans famn. Sedan vill jag helst inte därifrån

Dansa, fastän hjärtat blöder

Känner mig kantig klockan tio en onsdagskväll i september. Halvligger över blommigt överkast och räknar leverfläckar. Känner mig fruktansvärt kär, sådär öm i hjärtat, sådär levande samtidigt som själen frasar inuti. Sjunger lite Annika Norlin. Konstaterade tidigare idag med stadig hand om tekopp att hon är min förebild, det jag någon dag vill åstadkomma. Hon är mitt jävla framtida jag och hör sen