Tillsammans

Idag fyller världens finaste Vera myndig, idag blir hon hela 18 år.  Vera är den bästa vän man kan ha. Hon är påhittig, trevlig, charmig och knäpp. Vera skrattar åt sina egna skämt, är grym på skådespeleri samt att sjunga. Hon är ganska modig när det väl kommer till krita och hemskt hemskt fin. Hon är min allra snällaste vän.

Under de 6 år vi känt varandra har jag aldrig hört någon prata illa om henne. Vera är en sådan som alltid uppskattas, vart hon än befinner sig, då hon alltid bidrar med något. Hon har hjälpt mig ur det svartaste mörker, kramat mig då jag gråtit och skrattat med mig när livet är underbart. Tillsammans med henne kan man inte ha tråkigt. Grattis fina fina du och tack för att du är så fruktansvärt bra.

Hon var den som kände efter så att det sprakade, kunde glittra, men sedan var det hon som dog

Så helgen rinner förbi, skapar kaos i huvudet, skapar värk i leder. När måndagen kommer är kroppen tömd, död. Där finns inget mer. Minsta lilla korn av energi är förbrukat, kroppen tom. Så jag stannar hemma, fortsätter att planera och känner mig lite ensam där jag sitter. Slår bort tankarna som väller över, iakttar solen där ute. Hösten närvarar mer än någonsin och jag fryser, konstant. Känner ännu en gång cravings efter fina klänningar och suckar förnöjt när jag påminns om att jag faktiskt får tumma på en fin klänning om jag vill. Dricker te och kaffe omvartannat och dör lite framför tv:n. Men imorgon är det skola, då är det nya tag igen.

.

Idag kommer inte riktigt orden, inte som de brukar åtminstone. Så jag häller i mig kaffe, lyssnar på Fleet foxes och tummar på den nya telefonen. Svär över fåniga saker och planerar en 18års fest. Ramlar över höstångest, bokar upp fritid och ser fram emot kommande saker. Allt ska bli så bra nu, så jävla jävla bra.

Idag frågade de mig om jag tror på gud, jag svarade nog aldrig

Så jag kryper upp i soffan med den stora glesstickade tröjan nerhasad över ena axeln, med endast trosor till. Fyller något sorts hål inom mig med baljor av te och skrattgråter åt allt och inget. Har lust att fråga någon vad fan som hände på vägen, vad händer när man är tonåring. Kommer hela livet vara en berg och dalbana utan stopp. Ibland när jag vaknar på morgonen känner jag mig överkörd, nu bara.. matt. Och jag saknar Simon så mycket att det gör ont att andas.

Om jag bara kunde sluta gråta i ditt sällskap

ph: weheartit

Så skolan tog fart. Ungefär lika snabbt som den en gång avslutats tog den ännu en gång fart, dock för sista gången. Sista riktiga gången. Åh, hjälp mig. Hjälp mig vara stark och hjälp mig så att jag klarar det här. Och hösten är här. Så jag springer hem i höga levisshorts, flagnar i takt med att vinden blåser och fryser mestadels hela tiden. Tittar på fina weeping vid Mosebacketerassen och gråter för att inget är som det ska, som det en gång var. Spenderar kvällar här i köket med dator eller sällskap, te och någon bra bok. Äter riesenkolor som aldrig förr och tappar koncentrationen under långa föreläsningar. Ibland undrar jag om jag en dag glömde hur man gör när man går i skolan, för plötsligt känns det så främmande och jag så klumpig i dess miljö. Hur skriver man anteckningar och hur mycket krävs egentligen av mig nu såhär sista året. Under veckan har jag varit som ett enda frågetecken, ekande tom men samtidigt fylld till bredden av något obegripligt och avståndstagande.

Läste i DN imorse om just den här veckan på året, då dagisbarn börjar förskolan och förskolisar första klass, medan andra tar sitt första riktiga kliv ut i vuxenlivet. Insåg kort därefter att det nog är det som drabbat mig. Om precis en månad fyller jag myndig.

Beat heart

Idag vällde regnet ner över Stockholm. I samma stund dog jag inombords. Det var länge sedan jag tappade fotfästet och föll, trots vädjande händer som försökte hålla mig upprätt. Så idag drar jag täcket över huvudet och begraver migen stund. Idag orkar jag inte

honung

Så vi sjunger som aldrig förr på vita balkonger med utsikt över ett levande Grekland, solar och badar bort höstångest och springer tätt intill genom den stora hamnen. Sover dåligt och lite, dör av värme och hetsäter pasta med fetaost. Livnär oss på varandras sällskap, bara så som de allra finaste vänner kan. Skrattgråter nästan när vi inser att snart kommer vi inte vakna mitt i natten i ett alldeles levande Samos och skratta åt toaletten som låter alldeles för högt, grannarna som duschar eller munkarna som sjunger sina obegripliga böner. Sedan har 14 dagar seglat förbi, vi fått solkysst hud och magrat något, men vad gör det när man varit med om kanske den finaste tiden på länge. Sedan sitter vi på planet mot Stockholm, förväntansfulla och utmattade. Sedan når vi familj och åker hemåt, skiljs åt i natten. Då lindar jag in mig i varm pojke och kryper ner i min egna säng, somnar på två röda och sover fram till morgonkvisten då solen skiner in genom fönstret och hösten står för dörren där utanför

A comet appears

Så vi sjunger och skrattar i skenet från elden på en bakgård vid Österlen. Berusade av gemenskap, övermannade av solidaritet, samt vänskap. Sedan var vi hemma igen. Kanske lite mer utvilade, kanske lite mer hemma på något vis landade vi i 90sängar som luktar hemma och pyjamasar som passerat bäst före-datum sedan år tillbaka. Sedan var vi på jobbet igen. Så jobbade vi tills det idag är onsdag och då konstaterar vi att nu är det bara tre dagar kvar, sedan beger vi oss. Sedan åker vi. Då vaknar fjärilarna till liv och för ett fasligt liv i magen så att vi får svårt att sitta still där vi sitter, så att vi får svårt att sova om natten. Gång på gång förvånas jag över hur fint livet kan vara, samt hur orättvist det kan drabba den som redan ligger. Då tappar jag återigen fotfästet lite. Liksom när jag läser fina krönikor om Utöya och ångestdrabbade Norge. Då gör det sådär ont inuti