Juli

Blickar ut över ett dimmigt Ystad, kanske har aldrig fälten ekat så tomma, kanske har aldrig himlen varit så grå. Kanske har det aldrig varit vackrare än vad det är just nu. Imorgon beger vi oss hem till Stockholm igen efter en långhelg här med släta bullar, litervis med te och scrabble. Imorgon lämnar vi en nybliven 20åring bakom oss, brasan på innergården och knarriga tältsängar. Om en vecka sätter vi oss på ännu ett plan och beger oss till en främmande Grekisk ö och på måndag får jag sova med den finaste personen i hela världen, då får jag linda in mig i hans långa ben. Tänk vad fint det kan vara ibland

Det här är vad som äter mig

Så vi packar ner det sista vi behöver, dricker te och lägger oss i en enda hög på dubbelsängen. Så vi vandrar Götgatan upp, Götgatan ner. Vandrar över hela Söder tills skoprydda fötter och väsktunga axlar värker, tills det att vi helt enkelt inte orkar mer. Då slår vi oss ner, äter middag och känner frihet för en gångs skull, trots vetskapen om att klockan ringer sex imorgon igen och att vi är tvungna att infinna oss i fikarummet en timma senare. Men någonstans lever vi på det faktum att sommaren ligger intill oss och att vi lever ensamma i ett hus, endast för oss. Så vi knaprar mörk mintchoklad mellan vita lakan, lyssnar musik tills vi somnar och leker att vi är oövervinnerliga om så för en stund

Det finns inga ord

En bräcklig själ skriver om terrordådet som sköljde över Norge under helgen. En bräcklig själ hittar inte hem igen. En bräcklig själ tar till den där klena rösten som bor djupt inom, den klämda och vilseledda. Låter den ta ton och göra sig hörd. Låter den göra anspråk på något den egentligen inte vet något om, något som känns främmande och orört. I sinnet talar rösten vilt och brett, använder sin styrka och lägger tyngd på rätt och fel, skiljer dessa två åt. Men i verkligheten ekar den liten och tillintetgjord, bräcklig och skakad. Försvinner ut i tomma intet lika lätt som en höstsvind sveper över den kalla marken. Ilska, besvikelse och saknad växer sig stor. Någonstans tar tårarna över och känslan av att vara för liten och obetydande brottar ner den i det fuktiga gräset. Hamstrar tårar i kindpåsarna tills det inte får plats en enda droppe till, låter det skölja över och känner sig besegrad. En bräcklig själ lyssnar på Kent och låter sig hänföras, låter sig lockas av det traumatiska lidandet i texterna och det eviga hjärtskärandet. En bräcklig själ ser en vän förfalla, ser den brytas ned till små molekyler men kan inget göra. En bräcklig själ torkar tårar i natten tills det att den somnar, sedan vill den aldrig vakna igen

Socker

Så jag försvann lite igen bland gravstenar och kalkprydda kaffekoppar. Tappade fotfästet och föll i gräset, sa hej och hejdå. Gav mig av. Kanske blev det lite för mycket på en och samma gång, kanske är det ännu en gång tiden som jagar mig. Liksom det att tankar äter en inifrån. Det vet väl alla

22:10

När allt ändå är berättat finns inget kvar, då vilar läppar och tunga i stängd mun. Dammet har lagt sig, kvällen är kommen. Sängen ekar ständigt tom i rummets ena mörka hörn, garderoben gapar öppet. Varje gång jag rör på mig kvider sängen, varje gång knarrar den högt till sitt försvar. Snart kommer sömnen att lamslå mig och övermanna mig, lika bra att jag förbereder mig. Så, god natt

Men ett enda ont ord om dig, har alltid fått mig upp i ringen

Att vakna upp på en madrass hos sin finaste vän där huvudkudden luktar lika mycket hemma som ens pyjamas gör. Att dela lunchlåda och minnas en gång glömda tider. Att återgå till en plats där det var ett år sedan sist, att svära över rötter och ogräs, det är min vardag just nu. Att längta så mycket att hjärtat värker, få fina sms sent på natten eller tidigt på morgonen och att dricka te utan både mjölk och socker, tillhör också. Det är en del av det som präglar mig just nu, som omger mig. Samt ett nonstop lyssnande på Bon Ivers nya, Vreeswijks finaste och Bergamns klassiker. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din räddar mig från min egna ensamhet och Håkan är kanske den finaste jag vet och jag önskar att jag kunde skriva som han gör

Du höll mig intill och sa ”jag älskar älskar älskar dig”

Det var länge sedan jag grät så ofta som jag gör nuförtiden. Jämt förut brukade jag säga ”jag har svårt för att gråta” och varje gång möttes jag av ”oj, jag gråter hela tiden!” åtminstone om det var en tjej jag pratade med. Sedan någonstans nådde jag en punkt då jag började gråta för minsta lilla känsla av ensamhet, för minsta lilla skråma.
Följande vecka har varit en sådan, en gråtvecka, av oidentifierad orsak, alternativt bortglömd anledning. Men näst intill varje kväll när jag vilat huvudet mot huvudkudden har salta tårar strilat längs kinden, allra oftast är det den högra som är den drabbade. Någonstans ville jag tro att det var en mognadsprocess, du vet, ”har inte träffat pojkvännen på ett tag, bästa vännen är bortrest”. Eller kanske ”ig på matteprovet, het diskussion med föräldrarna (=helviskt bråk som höll på hela kvällen)” eller bara just det där lilla stråket av ensamhet som nådde mig i 90sängen. Eller kanske helst av allt : tonårshormonerna slog till slut slint och väcktes av något därinne i den möra lilla, tonårskroppen. Men jag har ännu inte nått något svar, trots att jag faktiskt försökt att finna svar på detta pågående mysterium. Har frågat vänner, till och med mamma vid ett tillfälle, men ingen vet, faktiskt allra minst jag. Jag har provat alla botningskurer också. Igår citerade jag Håkan, lät hans Hurricane Gilbert bedöva mig, förra veckan lindade jag in mig i Simons tröja. Inatt ligger jag till sängs med datorn. Och nu strilar tårarna, lika ljudlöst som alltid, lika heta och svala på samma gång. Och jag kan inte somna. Fan.

One, two, three and four

Så jag packar ner allt man behöver på en vecka, dricker te i högt glas och äter avokado. Ser regnet dra över Stockholm, tar skydd under en stor, grön filt medans de grå molnen expanderar. Längtar efter Simon som snart anländer, efter solen och efter värmen. Huvudvärk tar över, illemående krånglar. Frågar mig själv om det är rätt tid att åka iväg nu, men har egentligen inget val. Sjunger, skrattar och gråter en skvätt. Kokar en kopp efterlängtat te, drar filten tätare kring mina bara ben, letar fram en påse med kakor ur skåpet och placerar min lättklädda kropp framför Gossip girl och imorgon beger jag mig till Karlskoga för festival