Kärlek är som nikotin

Här är vi. Tänkte att det någon gång skulle hamna ett foto på oss här, då du i princip fyller den här hemsidan, har gjort det sedan december åtminstone. Så här är vi, Tove och Simon, Simon och Tove. Det här vi:et som jag så ofta skriver om. Vi två 17 år.

Jag tror jag ska kasta mig genom ditt fönster. Rusa rakt in i ditt liv


                  http://weheartit.com/entry/10280785

Det finns inte så mycket att säga, någonstans tar det liksom stopp. Jag har tre skoldagar kvar av tvåan, ett matteprov och en svenskaredovisning nästa vecka. På onsdag åker jag till Hässleholm för Siesta, på söndag firar vi en vän som fyller 18. Idag ska jag springa 6 km och börja packa, längta lite efter sommaren och prata alldeles för länge i telefon

OJ

Så vi leker rebeller. Om så kanske bara för en stund, kanske bara för en dag. Utmanar oss själva, ger oss hinder att hoppa över, mål att nå. Så vi satsar faktiskt, rädda för att förlora. Panik växer fram, tumult utbryter. Vi konstaterar att vi varken har tid eller orkar, ger upp och lägger det på hyllan. Tar sedan upp det igen när det känns sådär lagom bekvämt, när det känns antingen alldeles uppgivet eller rent av möjligt. Slåss med oss själva, vinner eller förlorar. Sedan minns vi inte ens varför vi gjorde oss besväret att ens försöka

Let’s just fall in love

Så stod du där i min hall, vindbiten och förhoppningsfull. Med det där saliga leendet på läpparna och med vinden kvar i håret. Sådär som jag såg dig första gången vi skulle gå på bio, första gången som vi kysstes nyktra. Den första gången jag låtit mina läppar omsluta någons läppar som jag varit nyfiken på. Du väckte något i mig i och med den stunden, något som hållt i månad efter månad utan att ta slut. Något som växt och blivit större, något som i vissa stunder nästan tagit över hela mig, det stora jaget. Igår firade vi 5 månader, idag kan jag inte se till ett liv utan dig

Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid, ibland är det så

Så helgen rann förbi, lika smidigt som alltid. Var överallt och ingenstans på samma gång. For från Värmdö till stan, stan till Solna, Solna till Skogås och sedan tillbaka till Solna igen. Sedan hem. Någonstans idag sköljde den kommande veckan över mig. Så nu gråter jag till Den fulaste flickan i världen medans kolsyran från colan bubblar ner i halsen på mig och vi firar 5 månader imorgon

Men det struntar jag i, för vi dansar och du har så mjuka läppar

Så jag dricker kaffe framför datorn i endast underkläder, duschar alldeles för länge och drar en tunn klänning över huvudet. Det är fredag, det är bra. Jag mår bra. Livet kunde nästan inte vara mer hektiskt, men det lägger jag någonstans bakom mig. Ser fram emot endast två lektioner, träffa pojken och dra med mig honom hem till en vän som står för kvällens. Ärligt talat, det var länge sedan jag var såhär lycklig

Just a boy

Så jag tar den vanliga platsen vid matbordet, dricker kaffe och orkar inte med förändringar. Störtar ut från klassrummet när dåliga besked når mig, ryggar undan vid beröring. Kastar hårda ord mot de som omger mig, gråter. I nästa stund skrattar jag högt, ler med solen i ögonen och springer den snåriga vägen hem. Når botten, satsar på toppen, ramlar. Mumlar en välkänd fras, sörjer mitt gamla jag. Saknar, hoppas och vill. Lever. Lever så mycket att värken i bröstet etsat sig fast, att fötterna inte längre kan stanna. ”Varför gråter du?” sa du. ”Jag vet inte” sa jag, ”jag vet inte. Jag tror att det är alldeles för mycket nu”. Och så la du täcket över mig och din arm kring mig och så var allt nästan bra igen

Måndag

Istället räknade vi varandras leverfläckar på ryggen medans himlen färgades askgrå. Tog dagen som den kom och dog i varandras armar när eftermiddagen kröp intill. Längtade efter sommaren som aldrig kom och efter nakna fötter i gräset, ljummen öl i en av stadens alla parker och hetsiga kyssar i ett smutsigt tält på en vilsen camping. Vi saknade sommaren som om den aldrig varit befintlig, slogs med samveten om saker vi kanske borde ha gjort. Slängde på oss kläderna som hastigt åkt av samtidigt som snabba fötter gjorde entré på det skoprydda hallgolvet. Spelade oberörda när vi sa hejdå och kysstes snabbt vid ett övergångställe i utkanten av stan. Låtsades som att det regnade men inuti föll vi isär. Saknaden träffade oss inom loppet av 2 meter, men jag förstod det inte förrän det 5 minuter senare landade ett sms från dig i min inkorg. Idag längtar jag efter att få vila mitt huvud på din bröstkorg, snusa i ditt hår och kyssa dina fuktiga läppar. Idag slås jag av saknad

Vi två, 17 år

Ibland blir jag rädd för att jag ska förlora honom. Att han en dag ska tröttna på mig, att han en dag ska lämna mig. Idag var en sådan dag. På väg från Solna slog det mig hur ogärna jag ville åka hem, hur ogärna jag ville lämna lägenheten för att komma hem till ett hus en timme bort.  Hur ogärna jag ville dra den stora tshirten som luktar precis som honom över huvudet och hur ogärna jag ville lämna den varma sängen med polly i. Att somna med nästippen mot hans ryggtavla eller med hans arm kring min midja, eller att vakna av en fuktig puss på kinden kan vara bland det finaste jag vet. Hans händer är så stora i jämförelse med mina och jag kan ligga på honom utan att vara för tung. Hans ord får mig att vibrera och får det att suga i magen på mig. Någon dag ska jag räkna antalet texter han fått ägnade till sig, bara för att han är så jävla bra. Han kan vara den finaste jag mött och jag älskar honom