Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan. Står du som jag, på din balkong och vilar i kaoset som var. Stjärnfallet är jag och du är himlen för mig varje dag

B4757317376071a427f9d94eda6d410accfc1ab4_m_large 

Tumblr_lhn9lposow1qajaq7o1_1280_large

Tumblr_lhljgnnfuw1qf75rvo1_500_large

Jag gav allt rakt ut, öppnade mig för natten. Öppnade mig för världen. Öppnade mig för dig. Länge sedan jag grät nu, säkert månader. Trots att jag känt många gånger att tårarna gjort sig påminda har jag stött bort dem, blinkat tills dem varit obefintliga. Vill inte gråta, vill inte visa mig svag. Har någonstans fått för mig att blundar man hårt syns man inte. Tar man sig för hjärtat kan man läka variga sår. Även om hjärtat blöder och värker kan man ignorera det till en viss punkt då det inte smärtar mer. Jag lider inte av någon åkomma, jag är bara lite vinterdöd. Kommer kanske alltid vara det. Stackars pojke som suttit vid min sida, jag vill för allt i världen inte dra ner honom där jag hamnar när verkligheten gör sig påmind. Jag vill för allt i världen inte såra den hela och rena, den med öppet sinne och själ. Ibland känner jag bara för att skriva en bok om livets alla hinder. Ibland vill jag bara bege mig ut i världen och se fina saker. Idag mår jag bra. Hjärtat har läkt över helgen, har sovit i en säng med kärlek, täppt igen tomrummen inom mig med sötsaker och pratat till långt in på natten. Idag är idag och imorgon är en annan dag, något jag borde lära mig eller kanske redan lärt mig vid det här laget. I vilket fall lever jag och kanske är det det som räknas.

Vet jag lever så fel, så förlåt för idag, för imorgon och för igår tills jag blir någon annan. Jag försöker förvandlas men jag går i repris och vår himmel är oskyldigt grå

Tumblr_lhjwqm6aaj1qbhmeco1_500_large
weheartit

Egentligen är jag inte en sorglig person. Varken särskillt inåtvänd eller tillbakadragen. Jag är bara lite ärrad i själen, lite halv och dan. Jag lever kvar i minnena, expanderar i de gångna stunderna och blir ett med gårdagen. Jag har aldrig varit bra på att ta vara på nutiden, lever alltid för det som varit eller det som komma skall. Mitt liv är i dåtid, aldrig nuvarande presens. Minnen ältar, tankar surrar. Vill göra om, vill göra rätt. Förlorar mig själv i djupa böcker, smyckestillverkning och matlagning. Spenderar för mycket tid med näsan i böcker och jag skriver. Jag hatar det som varit, känner avsky och skräck men älskar samtidigt, som om det vore min allra finaste ägodel. Tiden spelar mig spratt efter spratt, jag tappar fotfästet och faller så fort skadliga minnen gör sig påminda. Jag faller ner i hål av tomhet, skakar av mig ensamheten i sovande stund. Ibland vaknar jag som ett vrak. Då är det inte värt att ens försöka, att ens tänka tanken. Då har gårdagen tagit över och jag hemsöks av det som en gång varit, förlorar kontrollen och spårar. Då når jag den punkten då jag fortsätter att andas och gå bara för att jag måste.

Du säger att kärleken aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen. Du säger att den delar sig vid kinden, att den blir hel igen bakom dig

4312384943_c1deb45d2d_z_large
weheartit.com

Det är inte alltid lätt att hålla sig vid ytan, att hålla sig vid liv. Men från ett café vid Götgatsbacken där man kan blicka ut över ett kyligt Stockholm, där orkar man. Då klarar man av det mesta, även om man är halv och ängslig, brusten och ensam. Med handen på hjärtat fyller man tomheten med kaffe och cola, grönsaker och bröd. Fyller de tomrum som behöver något extra, täpper igen där det fattas något. Varken hälsosamt eller en livsstil att eftersträva, men vad gör man inte för att överleva. Vad gör man inte för att klara av vardagen som svider värre än ett myggbett om sommaren. Vad gör man inte för att klara av livet som 17-åring som är som en jävla berg och dalbana. Hatar att vara hormonsint, djup och ihålig. Att känna ensamheten komma krypandes under nattetid, att vilja lägga mig i badkaret när allt blir svårt och att tänka så fruktansvärt mycket hela tiden. Det gör bara så jävla ont.