I like the way you talk, the way you walk

Jag vet inte längre. Har kanske aldrig vetat, men nu är det extremt. ‘Vad ska jag ta mig till?’ har jag frågat mig själv det senaste dygnet. Tårar förbättrade inte saken, inte heller hesa ord i telefonen till en av dem jag håller kär. Skjutande tankar förvärrar bara situationen och du gör inte heller saken bättre. Jag sitter här halv och dan, vet inte vad jag ska ta mig till när allt går mot höst och tiden knappar in på oss. Det är just det, du och jag mot tiden, en gång för alla.

sad but true

Din mamma tror att du har en ätstörning. Hon följer varje steg du tar, frågar och undrar. ‘Ska du ta så lite?’, ‘Du borde äta mer’. Frågorna haglar över dig som regn från en öppen himmel. Pojken du gillar ska lämna dig snart. En person i din närhet får en psykisksjukdom. En nära vän får reda på att allt inte står rätt till, något äter henne inifrån. Du ser bilden av henne, några år framöver, canceräten och brusten. Din allra bästa vän är olyckligt kär. Du har aldrig sett henne såhär med tårar i ögonen och ledsen mun. Hon är den som brukar stråla och glädjas åt andra, nu orkar hon inte ens bry sig längre. Dina vänner i skolan undrar vad som står på, du vet inte. Helt fel personer faller för dig. Du får ont i hjärtat då du sårar dem, utan mening. Kvar sitter du själv, halv och eländig. Ingen kan jag hjälpa dig upp ur graven som du själv grävt, bara du själv.

should I give up, or should I keep chasing pavements

X_b46c30d8_large
foto: weheartit

Jag har tappat bort mig bland höstlöv och skjutande tankar. Tappat bort mig bland kyla och den mörka natten. Tidigare idag på vägen hem slogs jag av den där känslan igen. Den som slår till med jämna mellanrum. Den som brottar ner mig på den kalla marken och som tar över, helt och hållet. Där i den iskalla blåsten har man inte mycket att sätta emot, när känslan kommer krypandes. Alldeles för ofta dyker den upp, alldeles för ofta vinner den. Jag vet vad jag ska göra för att bli av med den, men ändå gör jag det inte. Jag vet vad jag ska göra för att få upp motivationen, men ändå gör jag det inte. Jag vet bara inte vad jag ska göra med alla känslor som sjuder under locket, som vill komma ut. Jag vet bara inte vad man gör när man inte vet vad man vill.

Klockan är 19.34. Jag sitter ensam i mörkret. Och ännu en gång plockas du upp ur minnet och du är lika brinnande som förra gången.

17 år i staden

Idag firar jag min 17e födelsedag. Jag är nu ett år äldre, något visare och med några fler erfarenheter i bagaget. Det senaste året har varit fint, fantastiskt, jobbigt, hårt, tufft, bäst, äventyrligt och lite galet – men ack så bra. Trots det faktum att 17 känns som en jäkligt meningslös mellanålder så är det faktiskt ett år närmare. Jag tar mig snart över 18strecket. Gårdagen, natten, spenderades med fina vänner. Födelsedagen ska också spenderas med fina vänner. Det vankas födelsedagsmiddag at my place.

Take this heart and make my dreams come true

Heal3_large
foto: weheartit

Vinden finner ingen ro en kväll som denna då regnet och kylan biter i blottad hud. En kväll som denna då musik spelas högt i frånvarande, höstliga huvuden. En kväll då vinden spela över sommarblekt hår. En kväll som denna, då allting är utan dess like. Värmande ord i kvällens slående mörker får hjärtat att hoppa, ömmande ord får röd mun att le stort. En något frånvarande flicka sitter och försöker samla spridda tankar i en text. Försöker åstadkomma något med eldiga ord och annorlunda budskap. Kärlek flödar, bittra miner skiner upp i leenden. Alltid glädjer man någon med halvstakiga meningar och udda uttryck. Alltid kan man rädda någon i den kyliga kvällen, alltid någon. Många ber om hjälp när hösten anländer, även jag. Många vill stödja sig mot bräckliga axlar och dela kylig natt med en värmande vän, även jag. Dock vet jag inte om jag är redo för resten.  

vi blir aldrig som dem från stan

4169598525_71d30403e3_z_large
foto: weheartit

Sitter i stickad tröja, ser vinden leka utanför fönstret.
I samma stund slås jag av saknad, våndas av längtan.
I vissa stunder känns det som att paniken biter sig fast i mig,
som att den vill mig något ont.
Jag, blott 16 år längtar bort så att det värker emellan åt.
Vill dela en annan tillvaro.
Men människor argerar inte annorlunda på andra sidan jordklotet
och är antagligen varken mer eller mindre humana än de som bor här.
Därför finns det ingen egentlig anledning till att ge sig av.
Höstdepressionen är nära, nästan slående i detta regnrusk.
Dock är livet underbart på samma gång.
Jag älskar. Vill känna röd mun så nära, höra hjärta slå så tydligt.
Vill viga mitt liv åt kärleken.
Och idag fyller en av mina finaste vänner 17 år, på lördag är det min tur.

flightless bird

Tumblr_kta127vzox1qzb7gjo1_500_large
foto: weheartit

Jag känner mig som en fånge i mitt egna hjärta.
Jag längtar ut. Saknar luft. Saknar frihet.
Vill någon annanstans. Vill inte vara här längre.
Samtidigt känner jag mig som en hemsk människa.
Som att jag en gång gav dig ett löfte och inte håller det,
då mina tankar svävar fritt och berör inte dig för fem öre
en kväll som denna, då vinden står still och himlen är mörk.
Som att jag svikit dig, gång på gång det senaste dygnet då
mina tankar spridits av vinden likt frön upplockade från den
kalla marken en septembermorgon.
Jag vill bara ha dig nära, det är allt jag ber om.

alldeles för länge sedan

Tumblr_l8teylyhzz1qdblj9o1_400_large
foto: weheartit

Det är så fånigt att jag skrattar.
I lättnaden bor ångesten, liksom som att det dåliga alltid för med sig något bra.
Liksom det faktumet att det gör mig lycklig samtidigt som att jag vill brista ut i gråt.
Så enkelt, den självklaraste förklaringen av dem alla, brukar du med din mun.
Så fånigt att jag skrattar, då du egentligen aldrig gett mig något löfte om en morgondag
eller gett mig hopp på något annat vis.
Du har bara funnits där ett tag, varken kort eller långt.
Egentligen slog det mig idag att jag verkligen tycker om din närvaro
och att din blick får mina kinder att hetta till.
När du såg på mig där i septembermorgonens sken,
kunde jag inget annat än le.
Kanske påverkar du mig annorlunda än vad jag trott de senaste månaderna,
eller kanske saknar min kropp kärlek.
Jag är osäker.
Men en sak är säker, jag släpper dig inte än.