utan dina andetag

Jag kan inget annat än jubla lite här där jag sitter. Jag mår betydligt bättre, är nybadad och har på mig min nya pippitröja. Wie, wie, wie. Jag är även mätt i magen av lax och besitter den nya kunskapen att kunna göra fiskbensflätor. Även så har jag en glass som väntar på mig i frysen, äckligt fina vänner och snart börjar Morden i Midsommer. Jag lever och det ordentligt. Juste! Snart kommer även ett par nya cheap mondays hem i brevlådan, plus en megaschnygg body + en oversized stickadtröja para mi. WIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIE – säger jag som avslut. Tack och hej.

Feels like the first time

Nature__s_might_by_lavaspawn_large

foto: weheartit

Idag är en sådan dag då jag sitter här i min ensamhet, sjuk, dricker te och småsjunger. En dag jag var tvungen att skippa jobb och istället stanna hemma i soffan. En dag då jag drömmer mig bort och längtar till brunbränd hud, blont hår och kärlek. En dag då jag önskar så att det sprakar om det. En dag så tankarna sjuter hej vilt. En sådan dag är det. En sådan dag.

We are fools inlove with love

Tumblr_l671lul14j1qbnk2jo1_500_large
Foto:weheartit

Kärlek träffade mig i hjärtat en stund som denna.
Då jag stilla betraktade världen från baksidan av mitt hus.
Då jag satt i endast t-shirt och shorts, med benen uppdragna
och telefonluren mot örat, då slog även kärleken till.
Aldrig har jag begärt mycket. Har lärt mig att då mister man ofta
hela stycket. Aldrig har jag vågat hoppas på att det en dag blir vi,
trots att jag inte velat något så mycket i hela mitt liv.
Du levt i drömmarnas magiska värld och mången natt kysst min
rosiga kind. Du har satt mitt hjärta i brand ett oräkneligt antal gånger,
och ännu en gång har du lyckats.
Du har mitt hjärta

allting har ett slut och allt det vackra är kort

20090813090243
Foto: weheartit

Bara ben i det fuktiga gräset. Grässtråna smeker längs benen och daggdropparna som fortfarande ligger kvar sedan natten fäster då på benen och rinner sedan ner igen för att återigen bli ett med marken. Den stora ängen sover fortfarande trots flickans snabba steg på dess kropp, dess grund. Insekterna, djuren och vinden har ännu inte vaknat och flickan springer ensam genom den tidiga morgonen. Ensam genom den ännu fuktiga luften som ligger likt ett täcke över den öde ängen i skogsbrynet. Det regnade i natt. Himlen grät stora, välvda tårar som föll likt kristaller från skyn. Regnet hänger än i luften, men det gör inte flickan något. Hon måste springa. Måste känna benen i rörelse, få utlopp för alla sina sprängande och värkande känslor. Hur många känslor kan få plats i en kropp, undrar hon medans hon springer och grenar och löv sliter i hennes flygande hår. Hon fastnar med foten under en rot, snavar och tappar balansen. Flickan faller ner på knä och betraktar stilla den sovande skogen. Det är så oerhört vackert att det gör ont att andas, ont att befinna sig i och ont av att bara existera. Hon vilar handen på halsen, känner den dundrande pulsen som skjuter blodet hej vilt i kroppen. Känner sedan hur andetagen stillas och hur hon återigen blir lugn. Hon låter sig fyllas av sommarens närvarande stund, snart faller hösten över landet. Det vet hon, det gör henne illa. Hösten är också av det innerligt vackra sorten, men även den mest smärtsamma. När hösten faller känner man sig ensam. Då hittar man varken in eller ut, fast i det stora hela. Man vill ta ett kliv framåt men missbedömer och åker återigen tillbaka ett steg i fel riktning. Hösten skrämmer mig, viskar flickan ut i den tomma morgonen och reser sig sedan upp. Springer så fort som vinden bär henne tillbaka där hon kom ifrån utan att se sig om. Hon försöker springa från det oundvikliga, det som skrämmer henne mest. Trots att hon vet att det är omöjligt, man måste en dag se faran i vitögat så drar hon ut på lidelsen, orkar inte just nu. Flickan springer hela vägen hem, låser in sig på sitt rum och lägger sig på sängen. Hemma sover fortfarande huset, utan ont anande om vad som komma skall. Den kylan som snart ska härja. Flickan andas ut och blundar. Hon kommer aldrig våga den där flickan, aldrig våga något så osäkert. Det som är mest skrämmande är att flickan, det är jag.

the darkness pulls on you

4303358476_b8d9ee932c_large

foto: weheartit

Jag såg precis början av Titanic, sedan stängde jag av. Jag orkar inte sådant idag, inte idag. Vilken annan dag som helst, men inte idag. Idag hänger regnet i luften. En temperatur på 17 grader härjar utanför dörren. Idag vill jag bara sitta inne och blicka ut på ett regnigt Stockholm, ett kallt Sverige. Tror att jag ska lägga mig i badkaret med en bra bok sedan. Kanske borde läsa ut ‘Boktjuven’ som jag beställde för månader sedan, eller ‘Ondskan’ som ännu inte är helt färdigläst. Jag får se hur det blir. Annars har jag tekoppen här intill att hålla mig till idag.

Dare you to move

Tumblr_l60q0clanl1qcq8p8o1_500_large

foto: weheartit

Rädslan kom precis ikapp mig. Har spenderat de senaste tre veckorna i sällskap och nu sitter jag här helt ensam. Utan varken närvaro från någon annan eller någon att prata med i telefonen. Ensamheten ekar tomt, mörkret kryper närmare och närmare. Omger mig här i min nuvarande ensamhet. Förr gillade jag mina ensamma stunder i mitt rum, nu våndas jag bara tanken på att spendera en natt ensam i mitt rum. Det känns så kallt här som om det inte varit någon här på en väldigt lång tid. Luften är alldeles tom och lätt här, känns som att den stått orörd under en lång period. Jag blir nästan rädd, vill springa härifrån trots att jag vet att snart faller hösten, då är jag illa tvungen att spendera tid här inne, för på hösten kan man inte rymma ut i sommarnatten och se när solen försvinner borta i horisonten. Under höstnatten virvlar endast löven fram, utan varken sol eller värme. Då härjar kylan och ensamheten blir mer skrämmande än någonsin. Snälla sommar lämna mig inte än, ty jag älskar dig av hela mitt slående hjärta och jag vet inte om min kropp klarar av en höst till.

Minnet lever

Tumblr_l5stfunrra1qb6f1po1_500_large

foto: weheartit

Jag håller mitt liv i mina händer. Omfamnar den bok jag dragits med under snart ett års tid. Känner kylan och värmen från de skrivna orden. Kärleken och sorgen finns där i det blommiga omslaget, har liksom tankarna vuxit fast. I boken tar jag en dag i taget, ser tillbaka och utvärderar. I verkligheten har jag alltid blicken fäst på den punkt som komma skall. Lever i tron att gräset är grönare på andra sidan, trots att jag borde leva i nuet. Under ett år har jag varje dag skrivit i denna slitna skapelse. Jag har återgett minnen som nästan förtvinat men som en dag återigen tornat upp framför mina ögon. Jag har skrivit om växande kärlek, svek och rädslan som expanderar när natten kommer krypandes. Jag har många gånger ifrågasatt och undrat vem som bär svaren. Under ett års tid har jag växt som person, individ och människa. Jag har lärt mig att uppskatta och att inte ta någon förgivet. Nu vill jag lära mig att njuta av livet, varje enstaka sekund av det. För blott 16 år gammal har jag glömt hur livet roar. Det har varit ett tragiskt år och sorgen har härjat i min nu sargade själ. Sjukdomar, svek och obesvarad kärlek har jagat mig var och varannan dag. Känslan av att inte räcka till har brottat ned mig i det fuktiga gräset gång på gång under dessa 365 dagar. Jag har känt mig älskad, hatad och bevittnat hur enkelt en människa kan brytas ned, del för del. Detta har fått mig att ifrågasätta livets egentliga värde och många gånger har jag undrat ‘vad är egentligen meningen med livet?’. En tanke som inte borde existera i en 16 årings blommande sinne, men som ändå funnits där, trots saknad vilja. Jag har letat febrilt efter tecken på att ren kärlek faktiskt finns i denna ojämlika och brutala värld. Jag har gång på gång fallit och blivit kär i självaste kärleken. Tanken på att älska någon så intensivt att det smärtar har värmt mig under nattens omgivande mörker. Men jag har aldrig riktigt funnit den. Aldrig riktigt hållit dess hand genom den mörka natten. Jag har ropat dess namn i vimlet av människor men inget svar har jag fått. Så jag har fortsatt att leta genom vimlet och hoppats innerligt på ett givande resultat. Men man förändras mycket på ett år, det gör man. Saker som var självklara då har saknat självklarhet under vinterns närvaro. Tider förändras i och med varje sekund som går.

Utanför fönstret har solen precis gått ned. Innanför husets väggar sitter en flicka och läser en gammal och sliten bok. Dess framsida är nött efter många års lidande och sökande efter tröst. Hon blickar ut genom det öppna fönsret, stirrar rakt in i natten trots att den skrämmer, trots att den gör henne illa. Tittar återigen ner på boken hon håller i sina händer, smeker långsamt och försiktigt dess framsida, känner kärleken som väller över henne. ’Tänk att något så litet, gammalt och tunt  kan innehålla ett helt liv..’ viskar hon tyst ut i den ljumna natten. För det är ju precis så, hela hennes liv finns i just den boken. Kommer det en dag då hon glömt allt kan hon ännu en gång ta fram boken, bläddra mellan dess sköra sidor och se sitt liv i revy. I boken fladdrar alla minnen. Den enda plats där minnena fortfarande är eldiga och närvarande. Den enda plats där minnet fortfarande lever. Minnet lever.                                                                

Det fanns en tid i livet då kärlek var lika närvarande som sommarnatten utanför. En tid i livet då flickan älskade. Ja, trots en ålder på blott 16 år hade hon älskat med hela sitt hjärta. Hon hade älskat en pojke vars hår lockade sig i nacken. En pojke vars mun var härligt smultronröd och som hade långa, smala fingrar på var hand. En pojke som satt hennes hjärta i brand, gång på gång. De hade varit ett par, flickan och pojken, trots det faktum att han aldrig egentligen älskat henne. Hon visste det, någonstans långt innanför revben och hjärta fanns alltid en sten, stor som en hand i omkrets, tung som ett berg, och denna tyngde och gjorde så att det värkte något oerhört i flickans hormonsinta kropp. Hon visste ju, hade alltid vetat men när väl orden slog ner henne på den smutsiga marken orkade hon inte resa sig upp. Att kärlek aldrig existerat förvånade därför henne inte. Dem hade träffats första gången för ett år sedan, möts upp på ett café och spenderat eftermiddagen tillsammans. Atmosfären kring dem stod i brand, det var i alla fall flickans åsikt, om pojken delat den visste hon inte. Men eftersom han dagen därpå ringt och lämnat ett meddelande på hennes telefon var det som att det var hans sätt att instämma, eftermiddagen dagen innan hade varit speciell. Den 6:e juni ringde han. Den 6:e juni dansade flickan runt i sitt sovrum. Glädjen hade träffat henne hårt i hjärtat. Hon ville inget annat än att vara nära honom, sin pojke. Dagar, månader och ja, nästan ett år gick innan dem gick skilda vägar. Pojken hade dykt upp hemma hos flickan och berättat att det kändes som att dem någonstans på vägen växt ifrån varandra. Tårar hade runnit längs flickans rosiga kinder och orden hade stakat sig i strupen, munnen vill inte lyda, inte formulera begripliga ord. Flickan nickade tålmodigt, försökte le men sedan när pojken vände sig om och gick kom rädslan krypandes. Rädslan för att vara ensam. I mörkret kände hon sig jagad, i tomma rum expanderade känslan och avskyn för sig själv. Hon utvecklade hat mot sig själv och känslan av att inte räcka till tog över hennes jag, det som en gång gjort henne till just den hon varit. Tron på sig själv sjönk likt en sten i vatten och hon önskade något fruktansvärt att han skulle ta henne tillbaka. Egentligen var det nog inte han som varit speciell, utan känslan hon haft när hon var i hans närhet, hur han påverkat henne. Känslan av att vara omtyckt är slående, finns nästan ingenting i dess like. Kanske tänkte flickan, kanske kan han få någon annan flicka att känna precis så och kanske kan jag finna någon som jag kan påverka likadant. Någonstans i det hela kom hon ikapp sig själv och vågade möta mörkret ensam.

Flickan la ifrån sig boken. Kastade långa ögonkast på den och samtidigt som hon hatade den för att den tog upp minnen hon försökt att förtränga så älskade hon den, med hela sitt slående hjärta. Boken var vad den var, en bok, varken mer eller mindre, men den hade fyllts till max. Hennes liv fanns i boken och den kärlek hon en gång känt fanns nerskriven i den åldrade skapelsen som låg där brevid henne på det vita överkastet. Hon tänkte på det talesätt hon hört många gånger under sitt 16 – åriga liv, ’när Gud stänger en dörr öppnar han istället ett fönster’, lutade sig fram, kysste bokens framsida och gick fram till fönstret. Där drog hon in ett djupt andetag av den friska sommarnatten, kröp sedan ned i sängen och fylldes återigen av de blommande orden som hon en gång skrivit i boken. Minnet lever tänkte hon, minnet lever.                                                                                                                                                                    

snurra du min värld

Dagen har spenderats i buskarna på Gustavsbergskyrkogård. Har rensat ogräs, lapat sol, skrattat så att magen värkt, ätit lasagne, jagat getingar, avnjutit ett glas oboy hemma hos familjen Olin, blivit nypt av en tvestjärt och varit ute och sprungit i värmen. Så har min dag sett ut, mer eller mindre. Alldeles nyss hoppade jag ut från duschen, nu lyssnar jag på Ted Gärdestad och väntar på att maten ska bli färdig. Imorgon blir det till att gå upp kl 5.45 igen. By the way, tänkte lägga in mitt tävlingsbidrag till novelltävlingen här under. Inte det bästa jag har skrivit tyvärr.

he taps at my window, willing that I’ll let him in

Tumblr_l5ioh6korb1qb58hpo1_500_large

foto: weheartit.com

Jag är kär i självaste kärleken. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Därför kan jag få ont i hjärtat när jag ser ett kärt par. Deras blossande kärlek gör mig knäsvag och avundsjuk. Jag vill vara en del av det dem är, ta del av det dem känner. Jag vill också känna kolibrin där innanför revbenen också höra hjärtat slå tydligt i bröstet. Jag vill men ändå inte. Det enda jag ber om är kärlek vit som snö.

there’s nothing that can hold you back now

Jag har tvivlat så många gånger nu på allt, men nu orkar jag inte längre.
Jag har lust att kasta mig ut i den vilda vinden och låta den bära mig framåt,
orkar inte sätta ned fötterna i marken och bromsa längre.
Jag vill leva och njuta, ta del av och frodas.
Orkar inte låtsads att glädjen inte pyr i mig,
har ingen lust att låtsads att jag inte är en glad människa.
Jag ska börja spela fotboll igen. Jag ska skriva mer än någonsin.
Jag ska umgås 24/7 med människor jag älskar.
Och jag ska våga älska, om det faller mig i smaken.