jag kan inte gå utan din luft i mina lungor

Tumblr_l4hm9vjf8d1qbzpgso1_500_large

foto:weheartit

Sådär försiktigt söker jag mig närmare. Hoppas någonstans därinne att du ska möta mig halvvägs. Finna mig där i vimlet när jag ropar på dig. Jag förlitar mig inte längre på dig, stödjer mig inte på dina ord, men dem berör mig, värmer mig när natten är kall. Jag klarar mig utan dig, det gör jag. Har erfarat den biten ett flertal gånger i livet, men du betyder. Aldrig har det varit sammanhängande, aldrig har det varit självklart. Aldrig har jag vågat erkänna och det har alltid varit skört som det tunnaste papper då du är av den sköra sorten. Jag reparerar mig ganska fort, har fått vanan att läka i och med stunder då det känts som att mitt hjärta ska brista. I de stunder då mitt hjärta utsatts för tryck och påfrestning har jag klarat det. Förmodligen har du aldrig vågat lita på någon så, aldrig har du lämnat ut ditt hjärta till någon annan, inte som jag har. Jag vill att du ska förstå att jag finns, att jag är lika närvarande som sommaren utanför fönstret. Lika klart som vatten finns jag här och lika ren som snö är min kärlek till dig, pojke.

ge dem ett finger och värm min hand i ett iskallt Ikea land

4723750305_8589075246_large

foto: weheartit

Återigen sitter jag här. Blickar ut mot ett soligt Värmdö. Sommaren känns överallt vart man befinner sig nu. Man känner den i luften, i vattnet och i gräset. Vinden viskar dess namn och den fyller oss till fullo. Sommar. Jag numera andas sommar. Den bor i mina eviga andetag. Den smeker mina ben om kvällen och värmer mig sent om kvällen. Sommar, du härliga sommar. Sommaren är mer närvarande än någonsin. De senaste dagarna har varit riktigt bra och jag njuter verkligen av lovet, har knappt två veckor kvar innan sommarjobb står för dörren. Innan dess ska jag även ta en vecka i Skåne också och umgås med nära och kära. Jag vill också sola och få färg, bada och springa massor. Köpte nya springskor idag. Plus 2 sportbhar, träningsshorts, strumpor och mjukiströja. Var ute och sprang innan middagen. Så himla härligt. Ibland känns det som att det är det jag lever för.

He wasn’t a bad man

Hemma igen. Något brunare, en aning tröttare och med mer insektsbett än någonsin. Ja, stackars dig min rödprickiga kropp, ty insekterna tuggat på dig och det nu kliar som bara den. Snart får jag troligtvis fylla badkaret med något smärtstillande och sedan bada i det en timme eller två, för chises vad det kliar! Aja. I torsdags åkte jag till Norrtälje med familj. Kom hem idag från Norrtälje – utan familj. Halkade in på en liten tripp till en fin ö i Skärgården och dagarna har fyllts med bad, sol, båt, fint umgänge och mat om man ska vara fåordig. Det var fint må jag säga. Dock orkar man inte så länge och nu är jag trött. Längtar efter en natt i min alldeles egna säng, samtidigt som det skrämmer mig att helt plötlisigt sova ensam igen, då jag vant mig vid sällskap. Men jag klarat, det gör jag alltid. Ja.. så en aningen brunare och röd Tove sitter här. Solen gillar mitt ansikte och har bränt mina kinder lite grann, men vad gör det om hundra år? Så just nu är allt rätt bra, känner dock bara att jag blir så irriterad på vissa människor. Hummelibum. Imorgon blir det till att träffa finingarna i klassen. Tjofräs.

just a boy

Tumblr_l1rbi4bfxk1qbse1lo1_500_large

foto: weheartit

Ibland undrar jag hur jag orkar och hur jag ska orka. Känns som att allt slår tillbaka på en ibland och ensam står man kvar, med saker upp till öronen som man måste ta del av, kämpa vidare med. Igår åkte bästis in på sjukhuset igen, kanske för sista gången, kanske inte. Jag vill inte tänka så, jag vill ju för allt i världen att hon ska bli frisk, men jag måste tänka så för att orka med henne. Hon kan inte ensam ta sig genom medicinering, svullnad, ont och som idag, ännu en biopsi. Jag vill orka med henne, men det är knappt så att jag gör det. Jag har kommit på mig själv med att jag varit sur och agerat konstigt, men jag vet att det bara beror på att jag är rädd. Ja, rädd. Jag om någon borde inte vara rädd. Det är ju inte jag som är sjuk, men hon betyder så jäkla mycket för mig. Har nu på sistone konstaterat att utan henne vet jag inte om jag skulle orka, helt ärligt. Men som nu, när jag sitter här och är rädd får jag påminna mig själv om att jag inte är med än människa och en människa har brister, gör misstag. För jag kan inte vara mer än människa, det är inte möjligt. Bästis, jag ringde dig igår, tänkte på dig hela natten. Det jag vill säga är att.. jag tänker på dig, hela tiden. Du finns alltid där. Så om det är någon tröst är jag med dig på sjukhuset via tankarna. Jag tänker på dig.

that was when I ruled the world

Ibland blir man förvånad. Sådär härligt, dunderförvånad så att hakan nästan slår i golvet. Ibland blir man bara förvånad. Sådär rakt upp och ned förvånad. Inte så att man vill slå klackarna i taket eller skrika högt, bara förvånad.

från samma säng lyssna till samma regn

Il_430xn

foto: weheartit

Vaknade under den tidiga morgonen då solens strålar precis mött marken. Vred och vände på mig i sommarmorgonens ljus. Natten kändes lång, alldeles för lång. Jag tänkte på dig. Genom större delen av natten var du med mig i tankarna. Tänk att något så färskt kan kännas så starkt, brotta ned en i gräset utan förvarning och bara ta över kroppensbehärskning sådär. Du är inte färsk eller ny för mina ögon, egentligen en ganska van syn, men ändå känns det här nytt. Jag stödjer mig inte längre på dina ord, lutar mig inte mot ditt håll, men du finns där i tankarna. Dina ord sätter spel på något inom mig. Får mig att le och skratta, får det att kittlas i magen. Jag vill inte erkänna, har aldrig velat, men någon gång kanske man måste vara ärlig mot sig själv och försöka, trots det faktum att det kan bära eller brista.

du kan inte se när löven faller ner hur ful jag är

P6200501_large

foto: weheartit

Jag vill att min anteckningsbok ska vara sliten.
Den ska vara lite krokig och sned efter allt jag skrivit i den.
Den ska åldras i takt med att mina erfarenheter blir fler.
Gulna i takt med åren som går och älskas sönder av all
kärlek jag uttrycker och berikar den med. Min anteckningsbok
är min hjärna, mitt hjärta och min ryggmärg.
Den är mitt allt, då den alltid är närvarande.