sorgen är en viskning i en värld långt bort

Tumblr_l37pu1eis51qabu9eo1_500_large

foto: weheartit

Jag har många gånger konstaterat att kärlek inte är att förlita sig på, likaså att man aldrig ska ta någon förgivet. Jag vet att blickar säger mer än ord och att känslor kan stegra i kroppen. Tankar kan skjuta likt pilar och få kroppen att nästintill explodera. Jag vet att man kan leva på värmen från en annan människa i en evighet och att ord kan få en att leva lite extra just den dagen då dem sägs och flera dagar efteråt. Jag vet att människors existens kan sätta fotspår i hjärtat på en och att det tar tid, smärta och saknad innan dem är helt försvunna. Jag har förstått att kärlek gör ont när den inte är ömsesidig och jag känner igen den svindlande känslan av att falla för någon. Dock är det helt nytt för mig att skillnaden mellan hat och kärlek är hårfin. Det slog mig nyss.

om ett liv är värt så mycket, hur kan det då vara så lätt att ta

404869-8-1275212746915_large

foto:weheartit

Man väger fram och tillbaka. Snavar, tappar återigen balansen och faller. Sittandes där på marken med skit på kläderna och med humöret sänkt tänker man att detta kan man inte komma ur, jag är fast här sittandes på marken med smutsiga händer. Man tror att man är otröstlig och att världen liknar skit, men det kommer en dag då vinden vänder igen. En dag då solen åter börjar skina och sprida sitt vackra ljus. En framtid, utan dess like. Trots det att det känns väldigt långt bort och att mörkret känns så tätt inpå måste man våga tro igen. Man måste våga lita på det som egentligen inte går att lita på, ödet. När denna text är skriven ska jag lita på ödet igen. Kasta mig ut i dess tomma hålrum i livet och hoppas att dess vingar bär mig. Jag hoppas och tror och det är väl det som räknas. Jag tror någonstans att kanske behöver man lite smuts under naglarna för att kunna överleva och orka igen.

the question still remains, is he good for you

Igår satt jag i min säng med anteckningsblocket i knät.
Invirad i täcket och med skenet från läslampan skrev jag mina tankars ord.
Klockan närmade sig halv tolv, sommarmörkret hade nästan lagt sig utanför fönstret och jag
kände mig så ensam. Aldrig tidigare har jag känt mig så ensam som i den stunden, sittandes
på min säng med håret flätat och nyduschad kropp. Då slog det mig. Alla känslor och intryck slog
tillbaka, en gång för alla. Tårarna rann och bröstet ömmade något fruktansvärt. Alla orden gav efter
och ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag orkar inte mer hade jag lust att viska,
men vem skulle höra mig ensam där jag satt. Det är ju just det, ingen hör när jag viskar tysta ord i natten.
Ingen ser mig här där jag sitter och skriver oviktiga ord en måndag i raden. Det räknas som oviktigt, något
oväsentligt som jag förgyller min vardag med när ingen ser på. Nu sitter jag här och undrar vad jag gjort för fel.

who’s going to walk you home

Helgen har gått extremt snabbt måste jag säga. Sitter just nu med nymålade naglar och blött hår. Den här dagen har inte varit den bästa, mycket tankar har cirkulerat och jag har varit rädd och orolig. Ja, vet ni att den hemskaste känslan som kan ta besittningen över en kropp är känslan av att inte kunna göra något. Har ni inte erfarat det kan ni inte förstå vad jag menar, men det är hemskt, tro mig. Jag ville så gärna hjälpa dig, er egentligen, men kunde inte. För där var jag och du på en helt annan plats, inte tillmötesgående för fem öre. Så jag har gått runt hela dagen och varit frustrerad. När jag sedan pratade i telefon med bästis brast det. Tårarna kom och frustrationen hade nått sitt mått, jag klarade inte av mer kände jag. Så jag fattade ett beslut och jag känner nu hur allt släpper, ungefär som att en sten från mitt bröst har lättat. Om ett tag vill jag ut och prova mina vingar igen, men inte alltför snart, det vågar jag inte riktigt. Nu måste jag bara reda ut alla de nät jag trasslat till i ett försök att få det att fungera, sedan är jag tillbaks igen, på riktigt. Hoppas ni mår som ni förtjänar, för det gör jag.

jag vill känna tro

24002_540_large

foto: weheartit

Jag drar efter andan, det var dags igen. Jag har känt av det här hela dagen, hela veckan egentligen. Kanske har jag alltid vetat, jag vågar inget säga. Orden känns för få nu, dem finnes inte där dem brukar. Kanske har jag tagit det för allvarligt, kanske har jag inte vågat inse att du med tiden blivit en del av mig. Egentligen mer vän än något annat men blickar kan ge förhoppningar och ord kan spe på sanningen. Här står jag med hjärtat i handen och stirrar faran i vitögat. Sanningen är aldrig fin, aldrig vacker, ännu mindre denna gång. Sittandes i sommarmörkret ber jag till gud att han ska förbarma sig över mig, ”vad har jag gjort som är så fel?” har jag lust att fråga. Men vem ska svara även denna gång? Vem bär på svaren i sommarmörkret? Ingen. Det är svaret på den återkommande frågan. Det finns ingen som har alla svaren inom sig, inte heller någon som kan svara på allt. Svaren är en del av ödet. Det vi jagar varje dag för att finna en väg här i livet, en sorts livsriktining, en vägledning. Där kommer gud in i bilden. Han som sägs kunna förbarma sig över oss ynkliga små är inget annat än hopp, en tro och en önskning på vägledning. Vi är så rädda för att göra fel, gå vilse, så vi litar på en man som vi aldrig sett, aldrig gjort något väsen och allt för att ha någon att lita på när det blir kallt. Men nu är kylan här, jag sitter omringad av den och ingen gud har hjälpt mig. Ironiskt.

tro

Med tiden kommer läkningsprocessen. Ja det är sant, tiden läker nästan sår. Inte riktigt som man kan läsa i noveller om kärlek där någon blivit sårad så djupt att skälen fått ett bestående hål, men tiden läker nästan sår, nästan i alla fall. Jag sitter här och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv i denna stund. Kroppen vibrerar, huvudet surrar. Jag trodde att jag visste, trodde lite för mycket. ”Tror gör man i kyrkan” skulle någon behövt påpeka. Men inte då. Lämnad åt ödet igen. Även denna gång blev det fel. Tredje gången gillt skulle någon kunna påpeka, men det gör man inte, sådant säger man inte. Jag undrar bara, vem är jag att dömas? Jag bad bara om lite kärlek och se vad jag fick, allt annat än kärlek vit som snö. Nu ska jag en gång för alla, dunka in i huvudet att genom kärlek kan man bara falla djupt ner i hålet igen.

imorgon är en annan dag

Och så var jag tillbaka där igen. Tillbaka på ruta ett där allt en dag började. Det gör ont, smärtar till tusen idag. Jag orkar inte. De hindren jag dagligen stöter på känns idag milhöga och jag orkar inte ens försöka klättra, inte ens ta första klivet, allt känns lönlöst. Så då var man här igen, med känslor upp till halsen och avsmaken för mänskligheten bara växer. Jag borde gömma mig under täcket eller något, för detta går över, det vet jag att det gör. Och imorgon är en annan dag. Trots att jag vet att efter regnet skiner solen så känns det idag hopplöst. Regnet faller från skyn nu, jag sitter här och torkar mina rinnande tårar. Håller blicken sänkt, orkar inte höja blicken mot skyn, trots att jag vill fråga gud vad jag har gjort för fel.

thinking about you makes me crazy

Jag låter mig påminnas. Vinden susar tyst här utanför, leker i trädkronorna och gungar grenarna långsamt fram och tillbaka i en långsam rytm. Samtidigt sitter jag här i mitt barndomsrum på stolen jag fick i julklapp för snart två år sedan. Tänk att två år gått så snabbt, så snabbt. Tänk allt det jag lärt mig, allt det jag erfarat under dessa två år. Det är helt galet, jag är helt plötsligt så gammal, nästintill vuxen. ”När hände detta?” har jag lust att fråga, men vem ska svara? Vem bär på svaren? Det har jag alltid undrat.

Jag låter mig minnas den tiden i livet då mitt hjärta slog för dig. Hårda blodpumpande slag som kunde få mig att tappa andan. Känslan av att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig eller att känslorna skulle välla över har aldrig tagit över mig förut, men i den stunden gjorde dem det. Skakiga knän och med hjärtat i halsgropen hälsade jag på dig. En svag kram kunde få mig på fall och ditt leende hade troligtvis tagit livet av mig. Jag var så kär, så kär i pojken med det bruna håret som stod i vågor. Pojken med den långa och gängliga kroppen som ofta bar säckiga kläder, han som log så fint, han låg mig så nära hjärtat. Redan då kanske man ska säga, för vem sitter jag idag och trånar efter.. Såhär två år senare, med besvikelse gällande denna pojke i bagaget skriver jag en fånig text där jag berättar hur fin han egentligen är, trots att ingen kanske ser det. Jag vill inte heller se det, jag vill inte men hjärtat krampar och tankarna gör sig påminda, mest hela tiden. Jag har lovat mig själv att släppa honom och se bortom den fina fasaden och göra som jag bett alla andra att göra, att se att det egentligen är han som skapar problemen, ingen annan. Men ändå ringer klockan i bröstet på mig när jag ser honom och jag vill inget annat än att vara nära honom. När vi låg där i sängen hade jag gjort vad som helst för en trevande kyss till sommarnattens första strålar. Han är min första riktiga kärlek, det kan jag inte förneka. Men snälla fina pojke, lämna mig, jag skulle behöva det något alldeles förskräckligt för annars kan jag nog inte släppa dig..

sagor för barnen som är vuxna nu

ELMA dress

Jag är lite småkär i denna skapelse här ovan. Mhmmmm-mm. Den skulle sitta fint till bruna ben och sandaler. Ca 299:- på Indiska. Kanske borde man ta sig en liten tur dit imorgon, hehe. Åhå, jag vill verkligen ha den. HAr suttit och tittat på den ett tag nu och för varje gång jag tittar på den blir jag bara mer och mer kär i den. Hoho. I alla fall, var ute och sprang alldeles nyss. Sedan hoppade jag in i duschen och hamnade här. Sitter och väntar på mat. Idag blir det lövbiff med mozarella, klyftpotatis och en fet sallad med kikärtor, fetaost, oliver, rädisor och lots of other stuff – yummieeeee.