(o)mänskligt

(O)mänskligt var det ja. Under hela min uppväxt har jag präglats med de kloka orden ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” och ”alla är lika mycket värda”. Någonstans på vägen efter att fått höra samma meningar minst 100 gånger om har dess innebörd börjat klarna och etsat sig fast i huvudpartiet. För visst vill jag bli väl behandlad, så varför inte behandla andra lika väl? Och vi är ju alla människor, varför inte bete oss därefter och faktiskt försöka bara leva med det faktum att vissa har mycket pengar, andra lite. Somliga är vita, andra mörka. För vi har ju sedan många år sedan konstaterat att hudfärgen inte har någon betydelse, vi är ju fortfarande likadana människor med ett hjärta, en hjärna och lungor att andas med. Trots alla dessa faktum kan vissa människor inte se från dessa faktum och jag vet inte.. dom ser bara skillnader på mig och dig, dig och mig. Alla borde födas med samma förutsättningar, men då vi saknar den möjligheten får vi bara nöja oss med det som det är och bortse denna brist i samhället. Klyftorna mellan samhällsstegens olika plan har minskat, och titlarna ”bönder” och ”borgare” existerar inte längre i dagens samhälle. Trots detta ser somliga skillnad på en människa och en annan människa och behandlar dessa två med olika mycket respekt. Jag kan inte riktigt beskriva vilken äckelkänsla jag känner inför detta sätt att se människor på. En funktionshindrad har väl lika stor rätt till ett lyckligt liv som en sk ”normal”? Eller, är jag helt fel ute?

Borde inte alla få ta del av livets alla guldklimpar och borde inte alla äga samma rätt? Trots det faktum att vi kanske föds med en förlamad underkropp borde vi få gå i skolan, söka jobb och skaffa familj i samma veva som alla andra, eller? Bara för att man som människa föds med en sjukdom under titeln ”handikappad” stryks vi automatiskt från samhällets listor på saker och ting man får göra. ”Skaffa barn” – nej. ”Gå i skolan” – nej. ”Gifta sig”- nej. Varför inte bara ta bort alla kvaliteter i livet? Jag menar, vad ska en handikappad egentligen göra med ett barn? Ett homosexuellt par vill adoptera ett barn, varför? Varför gifte han sig inte istället med en kvinna. Jag blir galen på dessa människor som tänker såhär. Likadant med mörkhyade människor och andra utpekade grupper i samhället. Dom som alla slår på. Sparkar och skyller på. Vi söker alltid nya personer att klaga på, skälla och skylla. Aldrig kan vi faktiskt beskylla oss själva för våra misstag vi gör. Nej, skyll på judarna för syndafloden, gör det bara! Eller blame the fat guy vettja. Kanske borde vi utrota alla handikappade för en gångs skull. Hitler lyckades ju ändå inte. Och när vi ändå är igång så, judarna, ska dom verkligen få finnas kvar? Jag menar, varför ska vi satsa på funktionshindrade när vi har det så bra? Rasister är vad ni är.

can you see

Jag är glad, det är jag. Har haft en rätt fin dag egentligen. Bara det att det rört ihop sig och jag inte haft ork. Har återigen konstaterat att det finns en del riktigt hemska människor här i världen. Usch. Jag blir nästintill illamående ibland.. Imorgon är jag ledig, så idag blir det biomys här hemma med Avatar + popcorn. Känns som att jag är värd det efter tre väldigt intensiva och händelserika dagar. In and out.

jag vet att du kommer få mig att falla

4558224491_6065608914_large

foto:weheartit

Oh happy days. Grrrrrrrrrrym dag! Nationella gick bättre än förväntat, jag åt en god lunch, hade sköna lektioner, solen sken, jag skrattade och sprang runt i skolan. Köpte min klänning på vägen hem. Fick tacos till middag. Nu är referatet färdigskrivet, jag ska koka mig en kopp te, ta en banan och kolla Grey’s. Jag älskar.

you can leave a footprint in a place you’ve never been

Tumblr_l1iazjarbw1qbqsuqo1_500_large

foto: weheartit

Nu är jag glad. Glad, glad, glad! Trots det faktum att jag ska upp kl 6.10 imorgonbitti med och att under första lektionen har jag skrivning i engelska A, nationella, uppsatsdelen. Det är ju bara waste of time och kommer gå käpprakt åt helvede, men jag är glad. Trots det kommande IG:et. Jag har pratat norska idag. Visade sig att jag har talang. Kan nästan låta som en norrman. Tufft. Nu ska jag gå och gömma mig i duschen, tjohej.

some are born to sing the blues

8p4jt0diro88od29psi5amuuo1_500_large

foto: weheartit

När benen ger vika och orden tar slut vet man inte riktigt vart man ska ta vägen.
Nu sitter jag här med velande tankar som så många gånger förr, skillnaden är att idag vet jag.
Jag vet vad som behövs för att få det hela att bli bra, få slut på tankarna.

nobody said it was easy

Hepp. Varken iPodfodral eller sportbh fann jag igår. Dock såg jag att min klänning som jag vill ha till skolavslutning/midsommar osv fortfarande finns kvar på H&M i Sickla, så jag ska dit någon dag och köpa den hade jag tänkt mig. Efter shoppandet igår åkte jag hem, åt, fikade, piffade till mig och fick sedan skjuts hem till bästis. Sedan åkte vi på bio med grabsen och Em och såg Clash of the titans i 3D. Den var rätt tuff måste jag erkänna och rätt bra faktiskt. Efteråt sov jag hos bästis. Idag vaknade vi halvskapligt, åt toast i solen och kröp sedan ner i sängarna ett tag till och bara njöt utav att det fortfarande är helg. Sedan kom pappa och hämtade upp mig. Vi åkte och handlade sedan begav vi oss hemåt. Sedan har jag spenderat nästan hela dagen på taket. Har skrubbat och tvättat taket över altanen, mycket fint blev det! Har även varit uppe högst uppe på huset och skådat den vackra utsikten. Mhm. Sedan åt vi grillat med guacamole, potatis och sallad. Sedan dusch och nu sitter jag här. Rätt fin helg blev det faktiskt. Har fått lite färg i ansiktet också. Awesome.

it’s better when we’re together

Iförd endast mina blå, höga jeans sitter jag här. I ett virrvarr av tankar som bara expanderar i takt med musiken. Ibland gör det ont att minnas, ibland gör det ont att sakna. Ibland gör allt bara allmänt.. ont. Det smärtar att veta att man inte är omtyckt av någon som brukade dela alla tankar med en. En person man delade drömmar med finns inte där längre, och det gör kanske mest ont. Att inte veta vad som blir av våra drömmar vi hade. Sådant vi båda såg fram emot är nu utsuddat, finns inte längre. Det skrämmer mig. När jag nämner ditt namn, påminns jag om att du inte vill vara en del av mig längre. Då smärtar det som mest. För i sekunden jag nämner ditt namn minns jag allt vi en gång varit med om, du och jag, och då blir det svårare att släppa greppet igen. Ta klivet bort från dig, min vän. Jag minns det som igår när vi sprang på gräsmattan, smektes av solens värmande strålar och levde som aldrig förr. Då var vi ostoppbara. Tänk om man fortfarande kunde känna sig som man gjorde då, det vore något det. Nu är jag bara bräcklig, skör, fragile som det så fint heter på engelska. Ge mig mitt mod tillbaks, tack.