If you don’t love me, then let me go. Have a heart

Ah. Har ni någon gång känt när ni ser en viss person så stannar tid och rum? När den nuddar er tappar ni koncentrationen och när den kommer in i samma rum får ni svårt att andas? Just den känslan är så älskvärd samtidigt som den nästan är smärtsam. När någon nämner dens namn lyssnar du extra noga och när denne någon skickar ett sms ler du fånigt. Speciellt reagerar man när denne person säger något fint till dig, då dör man inombords. Det kan vara tre ord, ”du är fin” eller vad som, man dör, på studs. Bara sådär dör liksom. Du får mig att skratta så högt ibland när du säger något som gör mig så glad, så glad och bara vilja hoppa runt som en galning. Gah. Boy, stop being so damn charming.

                   en vinterdag

If you want to be here alone with me you must understand my weakness

DEAREST PEPS. Jag är kär. Jag är så fruktansvärt kär i en låt att det nästan gör ont när jag inte får lyssna på den. Det var kärlek i första stund, jag lovar. Så fort mina öron fångade dess sköna toner har jag varit fast i kärleksträsket. Ärligt talat tror jag inte att något eller någon kan beröva mig på denna starka kärlek för fasiken, jag är fast. Traped. Dang, jag som inte skulle fastna för några fler låtar då mitt huvud redan är överbelastat av skönsång x100. Alla dessa underbara låtar etsar sig fast i hjärnbarken på mig och vägrar ge vika eller försvinna. Den som uppfann musiken, crap on you.

walking around in my own dreams

Well, godmorgon! Det är lördag idag vilket är mycket härligt! Natten spenderades hemma hos Veran med Veran och hennes lillasyster, ja.. hunden också. Och vi hade det trevligt med let’s dance, Flashdance, 14 suger x2 och några avsnitt av Eva och Adam-serien + en nattlig promenix med vovven och onyttigheter. Sov vanligt kom jag och Veran dock i säng alldeles för sent, och vi åt brunch för cirka 2 minuter sedan då Veran as usual vaknade runt 11. Snart ska vi bege oss mot Cosmonova med Verans moder jord och lillasyster och titta på någon film om havet osv, blir säkert trevlans!

jag skrev det till dig en dag i december månad

Life is wonderful
Den sista dagen på sommarlovet 2005, det vill säga dagen innan vi började sexan, jag minns den som igår. Solen sken likt ett eldklot i himlen och värmde som bara den. Jag var hemma hos K, hade förmodligen spenderat natten där och jag var så nervös. Så nervös inför den dag som väntade och det nya och oupptäckta som jag faktiskt skulle få ta del av. Jag kände bara några styckna från nya klassen och skolan hade jag bara besökt en enstaka gång. Fjärilarna fladdrade nervöst i magen och jag var lite ledsen över att jag varit tvungen att lämna mig gamla klass, men inte visste jag att jag skulle möta dig och att en blommande vänskap skulle växa fram, oss emellan. Hade jag vetat det i den stunden hade jag inte haft något att vara rädd eller nervös över, men nu visste jag inte. Dagen kom och jag kommer ihåg att jag såg en tjej jag kände igen. Hon hade blont hår och bruna ögon, ungefär i samma längd och ja, jag kände igen henne från något. Sedan slog det mig att det var henne jag sett i matsalen på Vik, och att jag hälsat på henne ett par gånger för att hon gått på samma gitarrkurs som Kajsa. Bitarna föll på plats, och det gjorde även du.

Nu sitter jag här, 4 år äldre och mer kunskaper än då, men trots det vet jag att det är du och jag. Ett band växte fram redan då i årskurs sex som ingen lyckats kapa av. Det är rätt häftigt när man tänker efter att vi fått växa upp tillsammans, som individer och som vänner. Att du känner mig utifrån och in och jag dig likaså. Vi är så olika, men ändå så lika när det väl kommer till krita. Och de saker vi delar tillsammans och har fått uppleva är vissa inte av denna värld. Tänk när My dog och jag ringde dig med gråten i halsen och sa: ” Jag tror att My är död, Vera. Hon är död”. Och det lät nästan som att tårarna tog över dig med i den stunden, men ändå satt du där och pratade klart med mig, försökte puffa och stödja mig. När jag sedan kom till skolan den dagen och berättade för Flor varför jag inte hunnit plugga på spanska glosorna, stod både du och L upp för mig, skyddade. Eller när jag berättade för C att jag gillade honom, kanske till och med var kär, satt du här där jag sitter nu och sa: ”Bra Tove, det är jätte bra. Nu vet han och då är det upp till honom”. Eller alla gånger jag fallit, har du stått där och tagit emot mig. Du är en vän, en riktig sådan och det är inte konstigt att du var en av dom som nominerades av A-husets lärare till just den titeln: En riktig vän. För det, Vera, är precis vad du är.

Du ringde mig nyss, och du hade åkt fel med Saltsjöbanan. Ända till Fisksätra hade du åkt, hur man nu lyckas. Och det kändes lite hemskt att jag inte kunde hjälpa dig på traven, då jag sitter här och du där. Men jag vill att du ska veta att du betyder, kanske mest i världen för mig, gör, har alltid gjort och kommer alltid att göra. För vet du, vi ska bli gamla tillsammans. Sitta i varsin gungstol med en kopp te i handen och säga: ”Ja min gamle vän, vad ska vi hitta på för hyss idag då?”. Jag vet var jag har dig.

 Tove Grahn 17 dec -09

ingen får se att han är gift och att hon är fri

Sitter och filosoferar här i min ensamhet. Det blidde inget bad idag, men det är fortfarande torsdag. Dock vill jag inte ha nästa vecka, den kommer bli för jobbig! Inte heller orkar jag med negativa människor och för intensiva peps.. Gah. Nu vill jag fortsätta läsa ”Hur kär får man bli?”, dricka en kopp te, äta en blodapelsin och drömma mig bort. Finaste stycket i boken är heltklart

” Kanske trodde jag att det gick att gömma sig, att det gick att dra täcket över huvudet och fly in i natten och drömmarna, men jag hade fel. Alldeles otroligt fel. I mörkret och ensamheten var Adam om möjligt ännu mer närvarande än när vi var tillsammans. Ögonen, rösten, kroppen, hans sätt att röra sig, andas, finnas. Leendet, allvaret, sättet att kisa lite när han tänkte efter, allt var hos mig och i mig och fick mig att vrida mig mellan lakanen i en nästan krampaktig längtan efter honom.”

för kärlekens skull

När hon går ifrån dig och är arg, gå efter henne
När hon stirrar på dina läppar, kyss henne.
När hon puttar dig eller slår dig, ta tag i henne och släpp henne inte.
När hon börjar svära åt dig, kyss henne och säg att du älskar henne.
När hon är tyst, fråga vad som står på.
När hon ignorerar dig, ge henne din uppmärksamhet.
När hon drar sig ifrån dig, dra henne tillbaka.
När hon ser ut som värst, säg att hon är vacker.
När du ser att hon börjar gråta, håll om henne och säg ingenting.
När du ser henne gå, smyg upp bakom och krama om henne.
När hon är rädd, skydda henne.
När hon lutar sitt huvud mot din axel, lyft upp hennes huvud och kyss henne.
När hon tar ditt favoritplagg, låt henne ha kvar det och sova med det en natt.
När hon retar dig, reta henne tillbaka och få henne att skratta.
När hon inte hör av sig på ett tag, försäkra dig om att allt är okej.
När hon tvivlar på dig, försvara dig med sanningen.
När hon säger att hon tycker om dig, så gör hon det mer än vad du skulle kunna förstå.
När hon tar tag i din hand, ta tag och lek med hennes fingrar.
När hon tittar dig i ögonen, titta tillbaka och vänd inte bort blicken förrän hon gör det.
När hon saknar dig, är hon sårad på insidan.
När du krossar hennes hjärta, försvinner aldrig smärtan.
När hon säger att det är över, vill hon fortfarande att du ska vara hennes.

spend some time together

Dansar runt och lever rövare i mina nya zebrarandiga tights. Det är torsdag, det vill säga dagen före fredag. Oh yes. Ska kanske åka och simma/bada med Veran senare, men bara eventuellt. Isåfall följer vi med hennes lillasyster när hon ska iväg på hennes simning. Det blir nog trevligt, plus att jag äger inga läxor denna snöiga torsdagskväll och jag får pannkakor till middag – livet leker! På lördag btw väntar kanske lite skridskoåkning med några beloved ones, ska bli trevlans!

in love

Dagen är snart över och jag är aptrött. Såhär såg min dag ut.
+ Jag åt god middag idag
+ Kom upp i tid!
+ Har snackat med trevlans peps
+ Lyssnat på dö-bra musik

– Snöstorm outside – vart är sommarn?
– Alla datorer som lider av något..-.-
– Gjorde som datorerna och led av tristess
– Kände mig ful och ofräsch
 
Så, jaaa, jag säger som jag sa igår, hoppas morgondagen blir bättre och går sedan och gör mig en kopp te och äter en blodapelsin. Ska även återuppta en gammal kärlek och läsa boken ”Hur kär får man bli?” av Katarina von Bredow – aka världens bästa författare just nu!

here comes a regular.

Dang. Just nu känner jag mig som tjejen som gud glömde. Än så länge har hela den här veckan varit pest och pina, inte rolig för fem öre. Jag har missat bussen nästan varje morgon, ätit för lite, skrivit den sämsta artikeln någonsin, knappt sett mina vänner (förutom dom i skolan dvs), haft för lite livskvalité över huvudtaget och önskat så intensivt att mina spanska lektioner ska vara inställda, dock utan något resultat. Rätt ruttet faktiskt. Har precis sett ett väldigt sorgligt avsnitt av One Tree Hill, det var riktigt hemskt faktiskt men samtidigt väldigt fint. Kanske borde jag inte sitta här och smågnälla över meningslösa i-landsproblem, egentligen borde jag göra något roligt istället. Eller ta tillfället i akt och ta hand om mig själv lite extra, till exempel bada badkar nu när jag har tid.