Älskling

Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill att du ska veta det. Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även våga andra saker. Livet till exempel. Leva. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. Du trodde nog att jag aldrig skulle våga leva varken med eller utan dig.

Jag minns den dagen då vi gjorde slut. Vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, nästan som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras. Vi försökte försökte försökte limma ihop vårt förhållande som något år innan varit allt. Men så satt vi där på sängkanten och bara tittade på varandra, vi som brukade vara varandras allt var plötsligt inte längre det. Och då var det som att vi båda insåg, med blicken fäst på den där andra personen som vi älskat och älskat så innerligt och hårt, att det var slut.

I din fantasi var jag nog en sådan person som gick sönder vid minsta lilla beröring. Skadad redan från början då vi träffades. Och hur mycket du än försökte lappa och laga så blev jag aldrig hel. Du önskade nog att du skulle kunna sy ihop de där spretiga delarna av mig som flera år tidigare gått isär. Men älskade du, det funkar inte så. Och jag, jag var aldrig bräcklig. Jag vågade alltid. Även om åren innan dig och med dig gjorde mig lite kantstött så var jag aldrig särskilt svag. Men vi bröt ned varandra, du och jag. De där sista månaderna tillsammans var inte bra. Vi visste nog det, både två. Men när man älskar någon vill man inte inse en sådan sak. Då går man istället och köper en dyr parfym till den andra och överraskar med godis fastän man vet att de redan är försent för att den andra redan bestämt sig. Han vill göra slut och då spelar en påse godis ingen roll och inte heller en dyr märkesparfym som luktar blommor.

Det har gått några år nu. Jag har blivit någon annan. Det har du förmodligen också. Jag blev en sådan som vågar säga ifrån, som har framtidsvisioner, som jobbar hårt. Jag vågar bjuda på mig själv numera, även i större sammanhang. Vågar visa mig stark men vågar också visa mig svag. Jag vågar tacka ja till nya, främmande saker. Jag vågar tacka nej till annat som jag inte vill göra. Jag blev helt enkelt någon annan. Du skulle kanske inte ens känna igen mig.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga leva. Jag tror jag insåg det när jag en dag tittade dig i ögonen och du inte längre var där. Du var förändrad. Där och då insåg jag att även jag var förändrad. Jag var inte längre samma tjej som du blev kär i, liksom du inte var samma kille som jag blev kär i. Tiden tar ut sin rätt, det gör den alltid. Så vårt avslut var nog mer eller mindre ofrånkomligt. Jag har planerat att tatuera in en ros mellan brösten. Den ska sträcka sig en bit ned över magen, med vassa taggar och tunna, sköra blad. Jag vill bara att du ska veta det.

blogstats trackingpixel

Utan dina andetag

je taime

 

Vi trodde aldrig att vi skulle bli sådana. Men livet gör så konstiga saker med en. För plötsligt var vi ändå där. Hur vi kom dit spelar egentligen ingen roll. För vet du? Jag tror på oss. Långt där inne pickar fortfarande det lilla, rädda, naiva tonårshjärtat. Och jag tror att ditt pickar där inne med. Du måste bara leta lite. Jag väntar på dig så länge.

Så sitter man på en madrass på golvet i Indien och söker på hennes namn. Det dyker upp bilder på henne och på dig, ni solar och badar och lever livet. Det slår mig som en känga i magen. Så sitter man där på sin tunna madrass på golvet i Indien och bara känner så mycket att det känns som att kroppen ännu en gång ska explodera. Kippar efter luft medan klockan slår 1 och tänker på allt annat än just nu. För just nu gör så fruktansvärt jävla ont och det känns som att huden när som helst ska brista. Men så tänker man på att du och jag är några helt andra nu och att din famn ändå inte skulle kännas som förut, för den är någon annans nu och inte längre min att ta plats i.

”I will miss you” viskar du. Jag kramar dig hårt. Vill aldrig riktigt släppa taget. Vill aldrig riktigt släppa dig. Du som till en början bara var en lång, fin kille på ett dansgolv i södra Indien blev så mycket mer, så mycket större. Under loppet av tre dagar växte du dig så stor i mina ögon att du liksom tog över. Allt annat och alla andra bleknade i jämförelse och du kröp liksom innanför skinnet på mig.

couple Kyss mig sådär så att jag glömmer vad jag heter, så att jag glömmer bort vem jag är för en nanosekund eller två.

Någon rökte precis bakom oss. Röken slingrade sig fram, la sig som ett täcke över där vi stod. Jag tittade rakt fram och sa efter en stund ”du var så dum. Och jag var så kär i dig”. Han, min första riktiga kärlek, en gång i tiden en av mina närmaste vänner stod bara där. Sedan tog han en klunk på sin drink och sa ”jag var ju kär i dig med”.

Hjälp vad jag tycker om din bakishesa röst i telefonen. Den håller mig varm under kyliga oktoberkvällar.

En kväll i april, egentligen vilken onsdag som helst, tar han tag i mina händer och ser på mig från sidan. Det är natt, men Stockholm är fortfarande vaken. Vi går längs gator målade av vårregn och gammal tobak. ”Behöver du mig lika mycket som jag behöver dig?” viskar jag mellan husen, oss och hela världen är idelt öra. ”Ja” svarar han, ”det behöver jag”. Ilningen som kittlar mig i maggropen går i sig inte att beskriva. Så vi stannar,han omfamnar mig med sina långa armar och kantiga armbågar, viskar mig i håret och jag vet helt ärligt talat ingen annan som får mig att känna så som jag känner när jag är med honom. Med honom är jag nog oövervinnelig, känns det som åtminstone.

Han var den första personen jag ringde när jag fick godkänt på min c-uppsats. Och senare samma kväll ringde han och sa ”jag är så jävla stolt över dig”. Jag minns att det kändes i hjärtat när han sa det. Liksom när han sa att han saknat mig. Att han blev glad när jag gillade en av hans bilder på instagram. Det kändes i hjärtat för det var på riktigt. När han satt i den röda lilla bilen utanför centralen och väntade på mig eller när han berättade att han döpt mig till Tove Lo i sin telefon. Han finns. Han är. Och allt runt omkring honom är så himla på riktigt.

red

”Du förtjänar så mycket bättre” säger hon. ”Jag vet” svarar jag. Men är det inte så att vi nöjer oss med det vi tror vi förtjänar?

Jag är en vind. Jag viner över blomstrande ängar. Fångar upp kantstötta löv från marken i övergivna parker. Dansar som vita gäss över mörka vatten. Jag är en vind. Jag spelar över din hud under skymmande sommarkvällar. Letar mig in under tjocka vinterjackor av dun. Spelar en melodi i lummiga trädkronor medan mars mynnar ut i april. Jag är en vind. Jag gör precis som jag vill. Och du kan aldrig fånga mig.

Det är som att sitta i ett rum med flera andra men ändå bara kunna se varandra.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var på riktigt.

blogstats trackingpixel

wifi

jag låg intill och kände mina egna hjärtslag

de dundrade okontrollerat i bröstet

du kysste min panna, min axel, min skuldra

vilade din hand på min höft och la dig bekvämt bakom

jag kan låtsas som ingenting, som att jag inte känner något

som att det här mellan oss egentligen inte ens finns

men varför slår då mitt hjärta så hårt i bröstet när du är nära?

när du möter mig på cykel mitt i natten

eller när du flätar samman dina fingrar med mina?

varför slår det lilla hjärtat så hårt och snabbt när du kysser mig?

och varför önskar jag att du aldrig skulle sluta?

blogstats trackingpixel

Du, det är någonting jag vill säga dig

 

blogstats trackingpixel

Help me out

Sådan är den, ångesten. Den tar exakt allt. Kvar står vi som i ett vakuum, känner ingenting och allting på en och samma gång.

blogstats trackingpixel

2017

feelings
Hon sitter ihopsjunken på badrumsgolvet. Skriker, gråter och hyperventilerar omvartannat. I ett annat liv eller i en annan tid kanske vi inte inlett det nya året så. I ett annat liv eller i en annan tid kanske hon aldrig skulle gjort just det misstaget. Men istället sitter hon otröstlig på ett kallt badrumsgolv, hyperventilerar och skriker. Istället går hon sönder medan människor runt omkring smäller de sista smällarna, medan himlen fortfarande färgas av sprakande fyrverkeriregn.

Så sitter vi där intill varandra i samma busskur och tittar på samma snöslask. ”Det är så grått” säger jag. ”Schhhh” hyssjar han. ”Du är ju med mig”.

Och jag vill berätta för honom att han är den värsta sortens människa som bara dyker upp ur tomma intet, som dyker upp från ingenstans och vänder upp och ned på hela mitt liv.

Går förbi samma kvarter säkert 3-4 gånger. Jag vet inte ens längre. För jag vet inte om jag sover eller är vaken när läkaren säger att de ska lägga in min pappa för att hans hjärta förmodligen kommer att drabbas av en infarkt. För i samma stund är det som att mitt hjärta sympatiserar med hans och börjar slå utom kontroll det med. För i samma stund är det som att marken försvinner under mina fötter, likadant som det gjorde för sisådär 2 år sedan.

För vi är aldrig så levande som när livet faller samman, när vi ser allt i revy. För vi är aldrig så levande som när det känns som att hjärtat ska brista och kroppen ska gå itu.

Han lyfter mig när min kropp känns för tung för att bära. För i hans ögon är jag kapabel att göra precis vad som helst.

Jag kliade rastlöst på utslaget som letat sig fram på min hals. Rev och rev trots att huden blev flammande röd där under. För vissa dagar är det som att rastlösheten äter upp mig inifrån. Som att den gnager och river på insidan av skinnet, som att den maniskt försöker leta sig ut. För vissa dagar är det som att rastlösheten liksom vaknar till liv, som att den tar över min kropp. Jag klättrar på väggar och fastän jag försöker kan jag inte sluta klia på utslag som träder fram på min hals, trots att huden blir flammande röd där under.

Livet är för kort för dåliga ligg och tråkiga konversationer. Det är fört kort för att inte våga bära en blå päls och för att inte säga vad en tycker. Livet är för kort för att inte våga känna. Det är för kort för att inte göra en tatuering på revbenen och det är för att kort för att helt enkelt inte levas. Livet är för kort för att sitta och vänta på att han ska höra av sig när en innerst inne vet att han aldrig igen kommer att göra just det.

För kanske är det som de säger, du vet, det med att tiden läker alla sår.

Och han frågar ”har du saknat mig?” trots att han saknar rätten att fråga just det. Men det är precis sådan han är. Han tar sig alltid friheter han inte har rätt till.

För du ligger bakom och håller om mig och just precis då, med dina andetag i nacken och dina armar runt mig känns allt annat så långt bort. Och vi känns så himla mycket här och nu. Vi är så himla på riktigt.

Vi skämtar om saker som egentligen inte ens är roliga. Det är lättare att hantera den sorgliga delen då.

 

glitter

Det gör för ont för att känna så jag har slutat känna efter.

För man kan vara med om så många hemska saker att man till slut nästan ser svart. Som att allt ljus i hela vida världen slocknar och försvinner. Som att hela världen svartnar. Men så kommer de där fina stunderna som gör att man förstår att det kommer lösa sig, att det kommer att bli bra igen. Saker som gör att man inser att allt kommer att bli bra till slut.

Du frågar om jag vill ha sällskap och jag svarar ja. För svårare än så behöver det egentligen inte vara. Det är något vi lärt oss med åren.

”Vad är planen då?” frågar du. ”Planen?” svarar jag. ”Ja planen mellan oss” säger du och ler.

”Jag orkar inte mer” säger jag. Gråten fastnar någonstans i halsen. Lägger sig som ett lock. Täpper till. ”Jag förstår det” svarar hon. Hon står i dörröppningen till mitt rum. Medan jag ligger orörlig på sängen. I flera timmar har jag legat här medan hjärtat rusat i bröstet på mig. Medan andningen skenat och medan bröstet tyngt ned min kropp i sängen. Sådan är min ångest. Den tar allt. Fyller istället varje millimeter av min kropp. Lämnar mig förstörd. Ibland önskar jag att allt skulle vara som vanligt igen trots att jag vet att det inte funkar så.

Tisdag mynnar ut i onsdag medan jag ligger vaken bland trassliga och fuktiga lakan. Medan hjärtat slår så hårt att jag är säker på att det när som helst kommer att slå ut ur bröstet på mig. Bryter ihop, bryter isär. Förlåt för att jag gav upp. Förlåt för igår, för imorgon och för idag. Förlåt. Jag som brukade vara stark, som brukade hjälpa andra tappade visst både fotfäste och hopp. Både mening och samhörighet. Sedan tappade jag visst hela mig själv. Och förlåt för det med.

Fastän allting annat bara brister.

Du trodde nog aldrig att jag skulle våga. Ja, inte bara tatuera mig, utan även andra saker. Livet till exempel. I din fantasi skulle jag nog brytas ned i molekyler den där dagen då du gjorde slut. När vi satt på din säng i timmar och försökte laga varandra igen, fastän allt vi gjort den helgen var att ta sönder varandra. Bit för bit plockade vi isär allt det som tidigare varit vi. Kvar fanns bara fragment, som två skal av två forna personer och ett förhållande som gått i kras.

Du är en saga.

Hans armar runt mig i hallen, i sängen, i badrummet. Kramar och kramar. Håller om. Lovar. Berättar sanningen. Säger att han saknat mig. Hans händer ber mig sova över. Ber mig stanna. Kanske bara för ikväll. Kanske bara för nu. Vill viska att jag saknat honom. Men orden fastnar. Sväljer sanningen. Den enda sanningen.

blurry

(samtliga bilder från weheartit.com)

”Hon ska sluta i december” sa jag. ”Men ändå skönt” svarade hon. ”Jaså?” frågade jag. ”Ja men då kanske du är klar”. Jag tittade på henne länge och tänkte att, jag blir nog aldrig färdig.

Hösten tog visst en del av sommarens färger.

Jag höll upp fötterna högt högt ovanför marken. Det kittlade i magen när vi åkte nedför. Jag höll om din midja. Kramade lite extra. Tänkte att det var en dröm. Men du var ju på riktigt.

Hon ställde sig i kön till min kassa. Det var som att en sten föll inuti mitt bröst när jag såg henne. Hon såg så sliten ut. Jag stirrade på rynkorna i hennes ansikte. På den där tröttheten som lagt sig som veck i hennes ansiktsdrag. På den sneda munnen. Jag tappade allt när jag såg att hon köpte gravljus. Och jag förstod nästan direkt att dem var till dig.

Förstår du inte hur mycket jag hatar när du upprepar samma saker om och om igen. När du säger olämpliga saker, när du skrattar vid fel tillfällen eller när du är högljudd. Förstår du inte hur mycket jag hatar när du dricker dig full om och om igen.

Och jag tänker: slå mig blodig, sparka på mig, spotta på mig, riv mitt skinn, slit mig i stycken. Gör allt du måste. Jag bryr mig inte längre. Jag har redan känt allt som går att känna.

PS. hoppas du mår bra.

2017, vad gjorde du med oss?

 

blogstats trackingpixel

Scared to be lonely

Du frågar vilken låt det är och jag svarar ”om du lämnar mig då”. Du ser rakt in i mina ögon, kysser mig utan att tveka. Den natten sover vi så tätt intill att jag knappt vet vart du börjar och jag slutar. Vi har bestämt att vi ska sluta träffas. Det är bäst för oss båda. Ändå skriver jag en kväll när jag är ute och frågar om du är vaken. Du hämtar upp mig i en taxi i Slussen sedan åker vi hem till dig. Hemma i din hall stannar du mitt framför mig. Du tittar på mig länge länge utan att säga något. Sedan går du fram och kramar mig hårt. Vi står så i flera minuter. När vi sedan kysser varandra känner jag allt. Men du är nog bara full. Eller? Dagen efter minns du nog inte ens varför vi stod i hallen och bara tittade på varandra. Dagen efter minns du nog inte ens varför du bad mig att komma över. Men jag minns ju. Därför gör det så satans ont. Därför samlar jag tårar i ögonvrån när du säger hejdå. För jag vet. Jag vet vet vet att det är för sista gången.

blogstats trackingpixel

03:40

så stod vi där i din hall
och bara kramade varandra
hårt hårt
och jag tänkte
du får inte göra såhär
inte nu
inte nu
kanske aldrig

men sa istället
varför tittade du på mig
sådär

och du svarade
aldrig

blogstats trackingpixel

04:13

Jag ligger vaken och funderar på hur jag skulle förklara vem du var i förhållande till mig. Vilka vi var. Alla som känt oss vet ju vår historia. De vet hur mycket jag hatat och älskat dig. Om vartannat. Hur mycket turbulens som uppstod när jag sa att jag tyckte om dig och du efter en tid sa detsamma. Alla sena konversationer, alla sms, alla löften, alla lögner. Men du var ju bara du och jag var ju bara jag. Jag minns när du började i klassen. Alla tjejer tyckte att du var så söt. Vi frågade nog alla chans på dig och du sa alltid nej. Lika besvikna blev vi varje gång. Jag minns nyårsafton 2009. Vi möttes under en gatlykta, promenerade medan snön föll och la sig i håret och vi smuttade på en starköl. Jag minns en gemensam väns student 2012. Du spottade öl på golvet på en bar, svor och blev utslängd. Jag minns sommaren 2016. Vi möttes ute. Bland drinkar och cigarettrök erkände vi vår kärlek till varandra. Den där allra första, rena, hjärtskärande kärleken som är anledningen till att du förmodligen är den mest hatade men samtidigt älskade personen jag någonsin känt. Som är anledningen till att du förmodligen är den killen jag skrivit mest om i mina gamla dagböcker. Vi möttes för ungefär 3 månader sedan. Jag sprang in på ditt jobb och köpte grejer till min examensfest. Jag visste faktiskt inte ens att du jobbade där. Men så bara stod du där i kassan när jag skulle betala. Jag blev alltid imponerad över hur lång du hade blivit med åren. Lika förvånad varje gång jag såg dig. Vi pratade. Om min examen, om ditt jobb, om livet. Det blev sista gången jag såg dig.

Nu ringde en gemensam vän nyss och sa att du inte finns längre. Och jag ligger vaken och vrider mig bland trassliga lakan. Hur kan en person vara där och sedan bara vara borta? Hur kan ett liv vara så värdefullt om det är så lätt att ta?

Ikväll har trädgården avslutning för säsongen. Och jag bara undrar om du någonsin hann gå på trädgården

blogstats trackingpixel

Lyssna

Behöver något helt
något som inte går sönder
Behöver något som håller
något som är intakt
fastän allting annat brister
Behöver något som håller mig vid liv
medan allting annat bara dödar
Behöver något helt
något helt som aldrig någonsin
går sönder

blogstats trackingpixel